En bild på en ung pojke ur Václav Marhouls The Painted Bird, nedgrävd i marken med bara huvudet bart. En svart kråka syns i förgrunden.

The Painted Bird (2020)

  • 2 tim 49 min
  • Drama, Krig
Rasmus Torstensson | Recension
30 januari 2020
Rasmus Torstensson | Recension
30 januari 2020

En visuell smällkaramell fylld av ondska.

"The Painted Bird" är både en av de vackraste och vidrigaste filmerna i modern tid. Det svartvita fotots bilder är oemotståndligt hänförande men tenderar ändå att hamna i skymundan på grund av handlingens bottenlöst mörka intriger.

  • Regi:
    Václav Marhoul
  • Manus:
    Václav Marhoul (adaption), Jerzy Kosinski (roman)
  • I rollerna:
    Petr Kotlar, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel, Udo Kier m.fl.

Det tog den tjeckiske regissören Václav Marhoul två år att spela in The Painted Bird och det är lätt att förstå varför. Det storskaliga projektet är episkt till sin natur, med svepande vyer över ett östeuropa tyngt av det andra världskrigets fasor. Många set-pieces är riktigt imponerande och det måste ha krävts sylvass precision för att iscensätta dem. Ändå är det främst handlingens sadistiska brutalitet som lyser igenom. Baserat på Jerzy Kosinskis krigsroman med samma namn skildrar Marhoul en ensam pojkes fasansfulla resa genom ett mänskligt helvete. Pojken vill bara hitta sina föräldrar men tvingas uppleva ett potpurri av de mörkaste sidorna hos människan. 

"The Painted Bird" handlar om en ung judisk pojke (Petr Kotlar) som under det andra världskriget lämnats hos sin moster medan föräldrarna blivit bortförda. När mostern tidigt dör blir han ensam och beger sig iväg för att hitta sin mamma och pappa. Filmen är sedan indelad i kapitel, namngivna efter några av de människor som han träffar på vägen. Ett kapitel heter "Miller" och berättar om när pojken får skyddsrum hos ett par där mannen (Udo Kier) är korrumperad av sorg och svartsjuka. Ett annat kapitel är titulerat "Hans", där pojken blivit förd till ett nazistläger och Hans (Stellan Skarsgård) får i uppgift att avrätta honom. 

Samtliga delar har en sak gemensamt: De är till bredden fyllda med både fysisk och psykiskt sadism, på en nivå som jag aldrig tidigare har sett på film. Närmast kommer Pier Paolo Pasolinis obscena fasciststudie Salò, eller Sodoms 120 dagar (1975), men frågan är om inte The Painted Bird är snäppet värre. Flertalet scener är direkt svåra att titta på och om det inte vore för det fantastiska svartvita fotot hade jag många gånger valt att kolla bort helt och hållet. Filmens officiella engelska tagline "Light is only visable on the dark" känns missvisande eftersom det inte finns några spår av ljus alls. 

En poäng med det bottenlösa mörkret.

Hur som helst misstänker jag att det är själva poängen, att allt mörker i slutändan ska leda till någon form av rening. Den judiska pojkens öde är inte unikt honom utan var utan tvekan verkligheten för många ensamma barn under kriget. Dessutom finns det en tydlig poäng med att han förblir namnlös fram tills filmens sista scen, som uppkommer i den del av filmen som är emotionellt starkast. Där avslöjas slutligen hans namn i en hjärtskärande sekvens, som en påminnelse att filmen förvisso bara är film men att krigets helvete både var och är en verklighet som inte får glömmas bort. Petr Kotlar spelar pojken med en enorm övertygelse och det är omöjligt att inte förfäras över den ondska som drabbar honom. 

Sammantaget är The Painted Bird ingen film för de lättpåverkade. Dock är det svårt att inte rekommendera den. Man kommer ut på den andra sidan ångestfylld, arg och förtvivlad vilket också är Marhouls mening. Ett syfte med film, och konst generellt, är att känna och sedan utvärdera sina känslor ensam eller tillsammans med andra. Den här visuella smällkaramellen av ren ondska är stundom onödigt brutal men samtidigt också ett värdigt diskussionsunderlag för framtida generationer. Filmen visar krigets misär helt ofiltrerat så att vi inte glömmer, precis som den unga pojken aldrig glömmer sitt eget namn. 

Se också vår lista med tips på bra krigsfilmer!