The Matrix Resurrections (2021)
Återuppståndelse eller bara återanvändning?
Det har snackats mycket om "The Matrix Resurrections" på förhand – och hypen har varit relativt stor. Men frågan är om filmen kan komma med något nytt eller om den är ett misslyckat försök till att sy ihop en blockbuster?
Hollywood beter sig ännu en gång som Mary Shelleys doktor Frankenstein och gräver upp kvarlevor som legat orörda i över ett decennium, bara för att sy ihop dem igen och föröka skapa en ny blockbuster.
Senaste gången filmskapareliten tog till dessa drastiska metoder för att fullborda sina kopierade visioner var 2016 då Independence Day, Zoolander, Bridget Jones och Ghostbusters ännu en gång kisat mot dagens starka ljus efter sin långa dvala. Nu verkar denna filmfabrik stå i full rörelse igen, blott fem år senare, och har denna gång ruskat om Space Jam, lustigt nog Ghostbusters igen, och nu även Neo i The Matrix, som bokstavligt talat väckts till liv igen.
Frågan som ställs med samtliga av de här uppföljarna gång på gång är: har vi som filmpublik verkligen efterfrågat detta?
Som ett plagiat av det förgångna
"The Matrix Resurrections" börjar med att sudda ut min egen verklighet. Plötsligt är jag inte en skribent som jag trodde utan en lärare som går igenom en elevs hemläxa. Det märks klart och tydligt att allt hen har skrivit bara är kopierat från en sida på Wikipedia även om sagda elev använder sina egna ord och formuleringar. Just så kan jag i alla fall på bästa sätt beskriva den första akten av Neos så kallade nya äventyr.
Vad som vidare får mig att börja undra om vi inte har tagit oss in i nutiden, utan lever vidare i dåtidens framgångar är hur snarlika specialeffekterna är. Jag behöver inte ställa dumma frågor om vi inte har kommit längre än så, för det vet jag att vi har. Det skulle möjligen kunna vara ett medvetet val för att få oss att känna som att vi tittar på The Matrix för nära 20 år sedan men jag hade väl i min egen fantasi hoppats på en ny och fräsch upplevelse.
Koreografin som varit något av The Matrix största varumärke bland ikoniska scener är inte heller vidare tilltalande. Jag upprepar mig själv, men om The Matrix får lov så tänker jag faktiskt återigen be om något som faktiskt ger mig känslan av att jag ser på nya, episka actionscener som får mig att häpna.
Till slut måste jag tyvärr peka finger på allas vår älskade Keanu Reeves. Vår mest folkkära meme, vars goda hjärta rört upp något slags hopp om mänskligheten i alla våra hjärtan. Men han är ingen bra skådespelare. Och det är med en sorgsen suck som jag inser att, precis som med resten av The Matrix, att det är ännu sak som inte har ändrats de senaste decennierna.