”The Mandalorian and Grogu” är tidernas mysigaste Star Wars-film

För alla oss som föll pladask för den lilla gröna krabaten Grogu. Ni vet, det där 50-åriga spädbarnet som råkar vara en Jedi-virtuos och som har förvandlat miljontals vuxna människor till klibbiga ”aaaw”-maskiner.

Han är tillbaka. Den här gången på den stora vita duken där han och hans beskyddare Din Djarin (Pedro Pascal under hjälmen) får sin första riktiga bio film efter tre säsonger på Disney+.

”Ren och skär emotionell terror” – på bästa sätt

Filmen utspelar sig efter Imperiets fall, i takt med att galaxen försöker hitta sig själv igen och gamla imperialistiska krigsherrar har börjat gruppera sig i mörka hörn. Den spirande Nya Republiken är desperata efter information om en av dessa och bingo. Din och Grogu får uppdraget att rädda Rotta the Hutt (en gladiatorslemmig variant av sin släkt, spelad av Jeremy Allen White) från fångenskap i utbyte mot tips. Sedan bär det iväg.

Halvvägs in i filmen började jag bli mer och mer obekväm i biostolen. Allt rullade på lite för smidigt, allt verkade lite för okej och just när jag tänkte ”fan, det går ju för bra för dem nu” fick jag äta upp orden – med god marginal. Det var ren och skär emotionell terror när spänningen kickade in. Naglarna satt löst. Jag satt blixtstilla i stolen och filmens energi var exakt där. I den tickande klockan. I Grogus stora ögon när han fattar att något är ordentligt fel.

Jag märkte under filmens gång att mungiporna satt fast i någon sorts ständigt halvhalt läge. Varje gång Grogu gjorde något ljud, varje gång han tassade i full koncentration, varje gång han sträckte ut sin lilla hand mot något han egentligen inte borde röra. Jag log som aldrig förr. Det är något magiskt med en sådan figur.

När den lilla krabaten får bära världen på sina axlar: ”Förbaskat fint”

Mitt favoritögonblick? Jag ska försöka spoila så lite som möjligt, men det finns en sekvens där Din är på fallrepet och Grogu får ta över. Han snor ihop fisk, släpar med vatten, ordnar en sovplats av naturens resurser. Allt med den envisheten som bara små barn och potentiella Jedimästare besitter. Sen kommer repliken: ”De gamla skyddar de unga, nu skyddar de unga de gamla. Så är vägen.”

Klyschigt? Visst. Men också så förbaskat fint att jag fick en klump i halsen. Det är där filmen är som bäst när den vågar bromsa in, andas, vara stilla.

Sen är det förstås också, ärligt talat, ett klassiskt fall av pappa-i-knipa-och-knatten-räddar-dagen. Ett upplägg som fungerar precis lika charmigt nu som det gjorde i alla 80-talsfilmer. Man får ju erkänna, man blir extra investerad så fort bäbisen är inblandad. Det är fusk. Det är medvetet fusk. Det fungerar varenda gång.

Visuellt är filmen otroligt vacker och ett riktigt spektakel på bästa sätt. Ökenpartier i ärrad bärnsten, rymdslag som äntligen får andas på storbild, dimmiga skogsplaneter där ljuset filtrerar genom främmande löv. Ludwig Göranssons musik gör som vanligt tunga lyft och smyger in nya synthiga inslag som nästan känns som en hälsning till 80-talets thrillers.

En kärleksförklaring till där allt började: ”Okomplicerad och charmig”

Är den perfekt? The Mandalorian & Grogu har det där lilla problemet att den ibland känns som en uppblåst säsongsfinal snarare än en film. Den första halvtimmen är nästan misstänkt lik ett utdraget TV-avsnitt. Manuset vågar inte alltid det det borde våga och om man kommer hit och hoppas på en revolution för Star Wars är man fel ute. 

Men. Och det är ett stort men. Det är så längesedan en Star Wars-film helt enkelt fick lov att vara okomplicerad och charmig. Inga gigantiska överraskningar, inget tvång att ompröva hela sagan. Bara två snubbar i olika format som tar sig an galaxen tillsammans. När jag tänker på att 1977 års original inte erövrade världen med CGI eller orimliga plottwists, utan med hjärta, då känns det här mer som en respektfull hyllning till ursprunget än ett misslyckande.

För egentligen, när allt kommer omkring så handlar The Mandalorian and Grogu inte om imperier som faller eller krigsherrar som skall jagas. Den handlar om det där tysta löftet som vandrar mellan generationer. Att den som en gång bars en dag ska bära någon annan. Att kärlek inte är ett ord man säger högt utan en hand som räcker fram fisk i gryningen, en ”filt” som läggs över någon som sover, en liten varelse som vägrar lämna sin gamla krigares sida när allt går åt skogen.

Filmen påminner oss om att hjältemod sällan är högljutt. Ibland är det bara envetenhet i en liten kropp med stora öron. En vilja att bära det som en gång bar en själv. Den här är inte den bästa Star Wars-filmen någonsin men det är den mysigaste rymdfärden på flera ljusår. 

”The Mandalorian and Grogu” finns att se på Sveriges biografer den 20 maj.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: The Mandalorian and Grogu