The Father (2020)

Franske Florian Zeller har länge ansetts vara en av de främsta auteurerna inom teatervärlden. Med The Father gör Zeller debut som filmregissör, med ett manus som är baserad på en av hans hyllade pjäser med samma namn. Och framgångarna har varit storartade. Under gårdagen belönades The Father med fyra nomineringar på Golden Globes-galan i flera tunga kategorier. Därtill snackas det redan om Oscars. Men lever filmen egentligen upp till sitt rykte? Jo, med råge. 

The Father handlar om den åldrande mannen Anthony (Anthony Hopkins). Det är tydligt för alla i hans närhet, förutom möjligen han själv, att hans allmäntillstånd försämras. Dock vägrar han bestämt att ta emot hjälp, trots påtryckning från dottern Anne (Olivia Colman). Sakta men säkert bjuds tittaren in i Anthonys värld, där det som faller fullt naturligt för honom ses som vanvettigt för andra. Men från sin lägenhet i London (är det ens hans lägenhet?) början också Anthony snart inse att allting inte är som varit. 

Filmen berättas från den sjukes perspektiv.

Till skillnad från filmer som exempelvis Still Alice (2014), där följderna av en demenssjukdom skildras från de anhörigas perspektiv, berättar Den med kunskap om demenssjukdomar vet att sjukdomen verkar brutalt skoningslöst på funktioner i hjärnan som vi annars tar för givet. Den demenssjukes bild av världen förändras: tid, rum och människor – ingenting är konstant utan ständigt flytande. Man glömmer bort vad klockan är, vilken dag det är, till och med vilket år det är. I senare stadier av sjukdomen är det inte sällsynt att till och med insikter om ens egen familj och det egna jaget försvinner. 

Stilgreppet hade lätt kunnat bli förvirrande och effektsökande men i The Father fungerar det helt perfekt. Vi förstår den förvirring och smärta som Anthony går igenom, utan att för den sakens skull förminska de anhörigas reaktioner. Filmen berättas icke-kronologiskt, med undantag för en scen mot slutet, och det med rätta. För det är så en demenssjuk hjärna kan fungera. I det ena ögonblicket är Anthony på plats iklädd kavaj i köket, för att i nästa ögonblick komma på sig själv vara ståendes i pyjamas i vardagsrummet, pratandes med människor han upplever att han aldrig sett tidigare. Det är rysligt effektivt berättat – men framförallt gränslöst sorgligt. 

"Den mest trovärdiga gestaltningen av demens på film – någonsin" 

Dock innehåller filmen också stunder av ljus, värme och välbehövlig humor. Att dessa inslag fungerar så bra som de gör, exempelvis en scen där Anthony får för sig att han kan steppa, är det bara att tacka Anthony Hopkins för. Olivia Colman är otrolig i birollen som Anne, men The Father är helt klart Hopkins show. Han är enastående rakt igenom, där speciellt en lång sekvens mot slutet cementerar insatsen som en av hans bästa i karriären. Dessutom kan jag, efter fyra år som vårdbiträde på ett demensboende, intyga att det är den mest trovärdiga gestaltningen av demens som jag någonsin har sett på film.

Sammantaget är The Father inte bara en av de bästa filmerna som visas på årets Göteborg Film Festival – den är en av årets bästa filmer. När och hur den blir tillgänglig för allmänheten i Sverige vet jag inte, men en sak vill jag säga. Passa då på att se den! 

MER LÄSNING: Årets bästa filmer 2021!