”The Fantastic Four: First Steps” räddas av sina fantastiska stjärnor

Efter alltför många Marvel Cinematic Universe (MCU)-besvikelser de senaste åren kan man tänka sig att förväntningarna bör vara låga när man sätter sig i biostolen för nästa kapitel i detta evigt expanderande filmuniversum.

Men jag ändå ett visst hopp om kvalitet när det nu var dags för Fantastic Four att göra entré i franchisen. Huvudrollerna spelas av en kvartett som alla finns med bland de mest spännande skådespelarna just nu och 60-talsestetiken kändes på förhand som ett uppfriskande inslag. 

Levererar den där kvartetten som förväntat? Absolut. Är den där viben av 60-tal skapad med stilsäker hand? Utan tvekan. Så filmen är med andra ord fantastisk? Verkligen inte. Dessvärre är det på få andra plan som The Fantastic Four: First Steps lyckas upprätthålla någon bortom en godkänd standard. 

En ofokuserad handling utan något djup

I ett 60-talsosande, retrofuturistiskt New York City introduceras vi för Fantastic Four, bestående av Reed Richards/Mister Fantastic (Pedro Pascal), Sue Storm/Invisible Woman (Vanessa Kirby), Ben Grimm/The Thing (Ebon Moss-Bachrach) och Johnny Storm/Human Torch (Joseph Quinn). Teamet tillika familjen har varit jordens superhjälteälsklingar i fyra år när vi välkomnas in i berättelsen och efter en snabbkurs i hur de fick sina krafter och har räddad gjorden om och om igen dyker filmens verkliga hot upp.

Den mystiska Silver Surfer (Julia Garner) chockar jordens invånare och meddelar att planeten valts ut för att käkas upp av den himlakropps-snacksande rymdguden Galactus (Ralph Ineson). Mänsklighetens dagar ser ut att vara räknade, men Fantastic Four är redo att ta upp kampen mot den glupska gudomligheten och hans silverglänsande lakej. 

Handlingen är... platt. Fyra (minst) stackars manusförfattare har pusslat för att försöka få ihop en berättelse som tar oss på ett äventyr genom universum och samtidigt ska etablera och fokusera på en kvartett protagonister. Det går så där. Resultatet känns stressat och historien utvecklar sig på ett episodiskt sätt där incitament sällan planteras innan beslut fattas och där de direkta konsekvenserna ofta uteblir. 

Ramverket för handlingen finns på plats, men berättelsen går sällan på djupet. Vi får exempelvis veta att planeterna som Galactus ska mumsa i sig väljs ut med omsorg, men ingenting om vad kriterierna för det faktiskt är. Ett annat exempel är backstoryn om hur Fantastic Four-fienden Mole Man (Paul Walter Hauser) är svag för Sue Storm och till följd av det slutit ett fredsavtal mellan hans underjordiska land och världen ovan jordskorpan. 

När den typen av ytligt berättande sker någon enstaka gång är det inget som man ens lägger märke till, men när det upprepas genom hela filmen känns helheten ofärdig och, ja, platt.

Tacka vet jag Pascal, Kirby, Quinn och Moss-Bachrach

Det är dessvärre inte bara storyn som saknar djup, utan även karaktärsuppbyggnaden. Filmen gör en big deal av att Fantastic Four är en familj (till och med i marknadsföringen), men själva familjedynamiken är något som utforskas minimalt bortom det alldeles uppenbara. De emotionellt tyngre scenerna där karaktärerna verkligen får möjlighet att avslöja vilka de är lyser nästan helt med sin frånvaro och någon dissektion av deras brister saknas också. 

Mister Fantastic är kanske det enda undantaget. Med störst ansvar på sina axlar är det också han så får chansen att visa sig mest mänsklig. Det gör att Pascals hjälte är den enda man verkligen upplever att man "känner" någorlunda när filmen är slut. 

I övrigt misslyckas filmen att till fullo förvalta den bottenlösa källan av talang i ensemblen. Superhjältekvartettens krafter används inte ens för att fördjupa karaktärerna på något sätt och antagonister och mindre karaktärer glöms ibland bort helt. Julia Garner – som jag alltid tycker gör bra ifrån sig – är fast i en orimligt enkelspårig roll som Silver Surfer och birollerna som exempelvis Paul Walter Hauser och Natasha Lyonne spelar är näst intill obefintliga.

Om du så här, 600+ ord in i texten, inte har förstått det ännu är den här recensionen till stora delar en sågning. Men filmen har också sina ljusglimtar. Jag står fast vid att First Steps inte utnyttjar sin rollbesättning till fullt ut, men deras stjärnglans och förmåga att snärja publiken även med de obetydliga replikerna gör att filmen inte blir en plåga att genomlida. Det är filmens stjärnor som på egen hand räddar First Steps och gör den någorlunda sevärd.

I övrigt är det rent estetiskt som filmen lyckas. Det enda stället där den inte levererar visuellt är designen på The Thing. Han ser ut att vara gjort av billig wellpapp eller något. Oförklarligt, med tanke på hur snyggt mycket annat är i filmen. Galactus ser också rätt fånig ut i ärlighetens namn (hans proportioner ser parodiska ut), men det är betydligt lättare att förbise.

Tycker du om MCU tycker jag för all del att du ska se ”The Fantastic Four: First Steps”. Skådespelarna kan få dig att falla för deras karaktärer och de har potential att utvecklas till att bli mycket mer spännande längre fram. Med det sagt är filmen, tyvärr, inte alls så bra som den borde vara. 

”The Fantastic Four: First Steps” visas nu på bio.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.