Nya ”Tystnaden” på SVT levererar en stilla storm av sorg och samhörighet

Det börjar med frånvaro. Nora sitter i sängen i sitt rum som plötsligt känns för stort, telefonen i handen, och vi förstår innan orden ens sägs att någon är försvunnen. Sedan skiftar serien – vi kastas tillbaka till gräset utanför psykiatriska mottagningen där Nora sitter bredvid Linus. Han är skör, nästan transparent i sin sårbarhet och hon finns där. Bara finns.

Denna öppningssekvens i Tystnaden är en av de starkaste jag sett i svensk produktion på flera år. Den säger allt om vad serien vill utforska: det omöjliga i att rädda någon och det nödvändiga i att ändå försöka. 

En berättelse om det outtalade

Tystnaden följer Nora, som försöker hitta tillbaka till livet efter de händelser vi minns från Gaslight. Men det är ingen traditionell uppföljare. Här möter vi en helt ny ensemble av människor som kretsar kring en tragedi som binder samman deras öden. Serien utforskar psykisk ohälsa, förlust och skuld genom karaktärer som alla på olika sätt brottas med tystnaden.

Handlingen rör sig mellan nutid och tillbakablickar med en sådan precision att gränserna mellan då och nu suddas ut på ett sätt som förstärker karaktärernas trauma snarare än förvirrar. Det är modigt att lita så mycket på tittarens förmåga att läsa mellan raderna, och det är just i detta mellanrum som serien hittar sin styrka.

LÄS OCKSÅ: Alla avsnitt av den mest älskade krimserien i Sverige finns nu på SVT Play

En ensemble som bär berättelsen

Det är ensemblen som gör Tystnaden till mer än bara ännu ett drama om psykisk ohälsa. Nora (Julia Hevéus), spelad med sårbar intensitet, är fortfarande fragmenterad efter Gaslight, och hennes återkomst känns både trovärdig och smärtsamt ärlig. Men det är i samspelet med den nya ensemblen som serien verkligen blommar ut. Särskilt relationen till Linus, spelad av Otto Fahlgren. Han spelar med en ömhet som aldrig blir sentimental, vilket ger serien den värme som behövs för att balansera mörkret. Otto Fahlgren levererar absolut en av de bästa prestationerna. En makalöst otrolig skådespelarinsats.

Varje karaktär har fått utrymme att existera som mer än symboler för sina trauman. Molly Nutley och Oskar Laring levererar rolltolkningar som känns så genuina att man glömmer att man tittar på skådespel. Det är tydligt att tilliten mellan skådespelarna – den som byggdes under de intensiva inspelningarna – lyser igenom i varje scen. 

Ett intimt och distanserat bildspråk

Fotot förtjänar särskilt omnämnande. Bildspråket är både intimt och distanserat på samma gång. Kameran vågar stanna kvar i ansikten längre än vad som känns bekvämt, vilket förstärker den psykologiska spänningen. De återkommande tillbakablickarna är fotograferade med en mjukare ton, nästan drömlika, vilket kontrasterar mot nutidens kyligare palett.

Det är ett vackert sätt att visuellt markera hur minnet färgar vårt sätt att se på det förflutna.

Tempot är dock seriens svagaste punkt. Vissa avsnitt känns för utdragna, som om man inte riktigt vågar klippa bort scenerna där tystnaden blir mer stilistisk än berättande. Det finns stunder där långsamheten tjänar historien, men det finns också stunder där den försenar den. Särskilt i mellansegmentet tappas lite av momentumet.

Vad vill serien säga?

Tystnaden är inte intresserad av att ge svar. Den vill inte predika eller förklara. Istället ställer den frågor. Vad händer när vi inte pratar? Vad kostar det att hålla tyst? Och framför allt – hur hittar vi vägen tillbaka till varandra när orden inte räcker till? Det är en serie som litar på att tittaren kan hantera komplexitet, att vi förstår att hoppet inte alltid är högljutt eller uppenbart. Det finns en bärande tanke om att gemenskap och närhet är det som räddar oss.

Första avsnittet av ”Tystnaden” släpps på SVT Play den 19 oktober. Därefter släpps nya avsnitt varje onsdag och söndag.

LÄS OCKSÅ: Tittarnas attack mot nya svenska serien på SVT: ”Bland det värsta jag sett”

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.