Svartklubb (2020)

Svensk skräckfilm är en tämligen outforskad exotisk terräng och har länge präglats av ett mer förnuftigt innehåll. Sällan har någon svensk filmskapare släppt på tyglarna och blandat subgenrer likt den amerikanska filmfabriken. Genren fick mer konstnärlig respekt i Sverige i samband med Tomas Alfredssons hyllade Låt den rätte komma in (2008), men trots detta fortsätter filmerna att spelas in på lågbudgetnivå. 

Independentbolaget Haveri Film från Göteborg, grundat av den blott 26-årige regissören Nils Alatalo, ligger bakom det senaste senast tillskottet inom svensk skräckfilm, Svartklubb. 

”Det kommer att kännas kul!”, svarar kompisen Mimmi när hennes vän Lina är tveksam till att ta ecstasy inför nattens svartklubbsrave. Redan då, i typisk Stephen King-dramaturgi, får tittaren en försmak av vad som väntar.  

Den gamla, graffiti-bombade industrilokalen sjunger på sista versen när myndigheterna hotar med nedläggning, och därför ska det hållas en avslutande ravefest. Gästerna är dock ovetande om att lokalen genomsyras av ondska.  

Huvudrollsinnehavarna är vid första anblicken doldisar, men Isabelle Grill som spelar Mimmi syns i förra årets hyllade skräckfilm Midsommar. Tuva Jagnell, som gör rollen som Lina, blev Guldbagge-nominerad för sin insats i Pojkarna (2017).   

Regissören Alatalos lins föredrar rosa neonskimmer och rinnande, koagulerat blod istället för repliker, som är få. Bildspråket berättar historien tillsammans med det tinnitus-inspirerade ljudet, som stundtals skapar en estetisk stämning. Men ur ett skräckfilmsperspektiv finns övrigt att önska. Filmens blodorgie uppfyller ingen större gore-känsla.  

Storyn i "Svartklubb" är som hämtad ur en David Lynch-film; du förstår inte mycket om vad som försiggår, och det är heller inte meningen. Även om filmen inte ingjuter brännande skräckstämning, så finns grunderna där. Därför är tvåan stark.