Stephen King-filmen ”The Life of Chuck” bjuder på en dans genom liv och död

Stephen Kings penna tycks vara outsinlig. Med närmare 70 romaner under bältet och över 200 publicerade noveller finns det mycket att hämta från författaren bakom närmare 400 miljoner sålda böcker och, vid det här laget, gissningsvis fler sålda biobiljetter. 

Eftersom jag bara har läst en handfull böcker och novellsamlingar av Maines store bästsäljare – alla har varit bra – kan jag inte säga så mycket om kvalitetsskillnaden i skriftlig form, men desto mer vet jag om hans otaliga filmatiseringar, som spänner från ren dynga till ett och annat mästerverk.

En quirky apokalyps med charm

The Life of Chuck, som nu går upp på bio i Sverige, lägger sig någonstans i mitten. Det är en helt okej Stephen King-film, som ungefär halvvägs in sjabblar bort sin potential. Filmen ekar av den lilla våg med smått quirky och smygfilosofiska filmer som släpptes under mitten av 00-talet (tänk Stranger Than Fiction) – med en ihärdig berättarröst som radar upp fakta om karaktärernas dagar och vanor. 

Filmen är uppdelad i tre akter och börjar med den sista. Något mystiskt händer världen över, där det ena efter det andra försvinner (internet) eller går under (hela Kalifornien). Mitt i allt detta dyker märklig reklam upp för en mystisk Chuck (Tom Hiddleston) med sloganen "39 great years. Thanks, Chuck!".

I den första akten handlar det om mellanstadieläraren Marty (Chiwetel Eijofor), som med logik försöker rationalisera bort världens annalkande undergång. I akt två och tre får vi istället bekanta oss med den mystiske Chuck – som visar sig vara både alldaglig och sensationell. 

Från lekfull dans till snarkig sentimentalitet

Utöver den inledande akten är filmens höjdpunkt ett långt och lekfullt trummor-och-dansnummer där Hiddleston verkligen får glänsa. Även själva mystiken har sin charm, men dessvärre – vilket jag skulle säga är Stephen King-regissören Mike Flanagans återkommande problem – blir det på tok för sentimentalt i filmens avslutande akt (som i det här fallet alltså är akt 1). 

Nu killgissar jag lite eftersom jag inte har läst någon av de Stephen King-böcker som Flanagan har regisserat, men jag har ändå rätt bra koll på Kings stil och känslan är att Flanagan är lite för lojal mot sina förlagor. Allt som funkar i bokform fungerar inte nödvändigtvis på film. 

Med det sagt gillar jag hela idén med filmen och särskilt den första aktens symboliska värde, som blir rätt stark när polletten väl faller ner. 

Mark Hamill är dubbelt Stephen King-aktuell

Värt att nämna är väl att Mark Hamill har en central roll i filmens andra halva och gör ett klart godkänt jobb som Chucks alkoholiserade farfar som tror på spöken. Extra roligt eftersom den gamle Star Wars-stjärnan också är bioaktuell med Stephen King-filmen The Long Walk, som släpps i början av oktober och är enligt Rotten Tomatoes författarens bästa film på 40 år. 

The Life of Chuck har potential och det finns stunder som håller rätt hög nivå. Som helhet är det dock en besvikelse – och den sista akten är på tok för trött. 

”The Life of Chuck” finns att se på bio från och med fredagen den 19 september.

LÄS OCKSÅ: Nu släpps tre Stephen King-filmer på kort tid – tre av höstens största titlar

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.