Stellan Skarsgård briljerar i nya ”Sentimental Value” – får högt betyg

Jämte Ruben Östlund är Joachim Trier inte bara en av Nordens bästa regissörer, utan Europas. Det breda genombrottet kom med hans tvåfaldigt Oscarsnominerade romcom Världens värsta människa (2021) och nu snackas det om en ny chans på guldgubben. 

Sentimental Value är i min mening också en bättre film, för även om jag gillade lekfullheten i Världens värsta människa snuddar Trier nu vid något större och mer personligt. Sentimental Value är en stillsam, men oväntat rolig meditation över den gamla sägningen "tiden läker alla sår".

Familjeterapi i filmens tecken

Filmregissören Gustav Borg (Stellan Skarsgård) är briljant bakom kameran, men en betydligt sämre pappa. När han återvänder hem till sina två vuxna döttrar Nora och Agnes (Renate Reinsve och Inga Ibsdotter Lilleaas) blir det både i försoningens och arbetets tecken. 

Han har nämligen skrivit sitt första manus på många år och vill att Nora – som skördar framgångar på teatern trots sin scenskräck – ska spela huvudrollen. Han säger att hon är den enda som kan göra det djupt personliga manuset rättvisa, att han har skrivit det för henne. Men Nora är inte redo att försonas med sin pappa. 

Efter en strandfylla i Cannes, där Stellan likt en Caspar David Friedrich-målning blickar ut över havet, blir han bekant med filmstjärnan Rachel Kemp (Elle Fanning), som vill göra riktig film – alltså en högkvalitativ Gustav Borg-rulle! Kort därefter står Kemps entourage vid det gamla familjehuset, som Agnes med sin egen familj numera bor i, redo att snurra igång karusellen. 

Ett kretslopp av trauma, självhat och acceptans

Just tidens gång, och dess sår och skorpor gestaltas genom familjehuset, som har varit en central del av Borgs i generationer. Här har Trier och parhästen Eskil Vogt, gjort ett imponerande manusarbete där de genom sidospår och en berättarröst målar upp en generationssaga med litterär kvalitet där allt mynnar ut i ett kretslopp av trauma, självhat och acceptans.

Stellan har redan hyllats otaligt för sin skådespelarinsats och visst är han precis så bra som det sägs. Han lyckas vara larger-than-life-charmig utåt sett och trasig på insidan, utan att det känns konstlat. Men allra bästa är det när dessa sidor flyter samman. Då blir den minsta av gester en emotionell slägga. 

Detta är dock inte bara Stellans film, alla är förträffliga. Elle Fanning (som jag alltid har varit svag för) har exempelvis en fantastisk scen vid en bordsläsning. Den påminner en hel del om när Naomi Watts bjöd sitt livs skådespelarinsats – under liknande förhållanden – i David Lynchs Mulholland Drive. 

Om det blir någon Oscar eller inte återstår att se, men det skulle förvåna mig om det inte blir några nomineringar. Trier har aldrig varit bättre.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips om det senaste på streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.