”Spider-Man: Brand New Day” är franchisens mest mogna kapitel hittills

Jag ska erkänna något. Jag är inte det största fanet av Spider-Man. Jag har suttit igenom multiverse-filmerna av artighet snarare än entusiasm och aldrig riktigt förstått vad alla andra tjoat om. Så när ljuset slocknade och filmen drog igång över gamla serietidningsomslag som vaknade till liv på duken, förväntade jag mig att känna samma distanserade ”okej, nu kör vi igen”-känsla som vanligt. Det gjorde jag inte. Något var annorlunda från första sekunden och det höll i sig hela vägen ut.

LÄS OCKSÅ: Biopremiärer i augusti 2026 – höjdpunkterna bland månadens nya biofilmer

En tragisk Peter Parker

Vi möter Peter Parker någon tid efter att han offrade allt för att rädda världen. Han lät den bokstavligen glömma bort att han någonsin funnits. Ingen vet längre vem han är, inte ens de som stod honom närmast. Det låter som ett smart premiss för en dramaserie snarare än en actionfilm och det är precis vad det blir. En Peter som slitit sig fri från allt privatliv och kastat sig helhjärtat in i att vara Spider-Man på heltid, samtidigt som han tvingas se sina gamla vänner bygga nya liv utan honom i dem.

Filmen börjar där, i den ensamheten, innan den sakta drar in ett nytt hot. En motståndare som ingen faktiskt kan se, som rör sig genom staden på ett sätt som gör att Peter inte ens vet vem eller vad han jagar. Det tvingar fram en förändring i honom som han inte riktigt har kontroll över och som blir lika mycket filmens inre drama som dess yttre konflikt. Vi färdas alltså inte genom nya universum eller mot någon episk mångkamp den här gången. Vi färdas rakt in i en enda mans sönderfall och försök att sy ihop sig själv igen mitt i en stad som gått vidare utan honom.

Ett vackert foto jag sällan ser i genren

Det här är, tror jag, första gången jag faktiskt känt New York som en riktig plats i en ”Spider-Man”-film och inte bara en kuliss man svischar förbi. Rost, ånga, det där smutsiga guldskimret över kvällshimlen. Staden har textur och tyngd. Actionscenerna är byggda med en rumskänsla jag sällan ser i genren. Man förstår faktiskt var Peter befinner sig i förhållande till allt runt omkring. Regissören Destin Daniel Cretton vågar något jag inte väntat mig av en sommarblockbuster. Att låta kameran stå still.

Det som verkligen fångade mig var tystnaden. Stora delar av filmen saknar helt bombastiskt score som talar om för dig vad du ska känna. Skådespelarna får bara bära scenerna själva, i nästan total tystnad och det ger en intimitet jag inte trodde en Marvel-film kunde ha råd med längre. Jag satt och väntade på att den bombastiska superhjälteswellen skulle komma in i vissa scener och rädda stämningen men den kom aldrig. Jag är glad över det.

LÄS OCKSÅ: Nu streamar uppföljaren till en av 2000-talets mest älskade filmer

Tom Holland gör succé

Här ligger nog anledningen till att jag faktiskt gillade det här. Tom Holland spelar äntligen någon jag tror på. Borta är den glatt naiva collegekillen, in kommer en Peter som är sliten, ensam och lite bitter på ett sätt som känns förtjänat. Marisa Tomei stjäl varenda scen hon är i utan att höja rösten en enda gång. 

Sadie Sink spelar filmens antagonist. En ung kvinna med förmågan att ta över sinnet hos vem som helst i sin närhet, förutom Spider-Man själv, vilket gör henne både svårfångad och genuint hotfull under filmens första hälft. Men ju mer vi förstår varför hon blivit den hon är desto svårare blir det att se henne som en ren skurk snarare än ett offer för sina egna omständigheter. Sink spelar den balansgången makalöst bra.

Klimaxet känns märkligt vagt

Här kommer baksidan av myntet. Filmen kan inte hjälpa sig själv. Den lovar en enklare, mer jordnära historia och proppar den ändå full med sidokaraktärer, cameos och plot-trådar som aldrig riktigt knyts ihop. Skurken, som är genuint läskig och intressant under filmens första timme, löses upp till en figur vi ska tycka synd om snarare än frukta. Det gör att klimaxet känns märkligt tandlöst just när det borde bita som hårdast. Jag förstår tanken – nyanserade skurkar, ingen är bara ond – men här känns det som ett beslut som prioriterar tema före spänning.

Däremot finns det något som verkligen fastnade hos mig. Det är hur filmen visualiserar sin antagonist. Istället för en fysisk skurk med en kropp att slåss mot, hoppar hotet bokstavligen från person till person genom folkmassan. Någon knuffas till, faller ihop och i nästa ögonblick är det någon annan som bär blicken. Kameran följer det här hoppet i realtid, person till person, vilket ger scenerna en obehaglig, nästan zombiefilms-artad känsla. 

“Brand New Day” bevisar att universumet fortfarande håller

Jag gick in i salongen övertygad om att jag redan sett allt Spider-Man har att erbjuda mig. Fyra filmer, ett halvdussin variant-versioner och ett multiversum senare kändes karaktären mer som en pliktkänsla än en passion. Brand New Day bevisade mig fel på nästan varje punkt.

”Spider-Man: Brand New Day” finns nu att uppleva på Sveriges biografer.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Spider-Man: Brand New Day