Floppvarning för sommarens stora svenska biofilm? Visas till halva priset

Recension: Sommartider (2024) – perfekt inramning av Gyllene Tiders musik

  • 1 tim 41 min
  • Drama, Musik
Emil Oscar Rasmussen
11 juli 2024 kl. 15:05
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"En otroligt varm filmupplevelse"

Trött på det tråkiga sommarvädret? Inga problem, filmen om Gyllene Tider sprider tillräckligt med värme så det räcker för resten av året. "Sommartider" är på många sätt en underbart träffsäker inramning av bandets musik.

  • Regi:
    Per Simonsson
  • Manus:
    Joakim Luciani, Per Simonsson
  • I rollerna:
    Valdemar Wahlbeck, Phoenix Parnevik, Lance Hedman Graaf, Felix Sandman m.fl.

Det tar inte många sekunder innan skämskudden åker fram efter att Sommartider, den "nästan" sanna historien om Gyllene Tider, rullat igång. Men efter några minuter inser jag något väldigt överraskande. För kanske första gången i livet känns det ganska mysigt att hålla i den där skämskudden. Sommartider lyckas med bedriften att bli någon form av cringe-fest som ändå är gränslöst charmerande och glädjespridande.

Jag kan egentligen bara komma på en passande liknelse till den känslan, och det är Gyllene Tiders musik. Filmen, precis som musiken, är avväpnande på ett överrumplande sätt som kan få även den bittraste cyniker att mjukna för ett ögonblick.

Det är bara att lyfta på hatten och tacka för lyckopillret.

Recension: Sommartider (2024) – perfekt inramning av Gyllene Tiders musik
Foto: Nordisk Film.

En perfekt återspegling av bandets musik

Ni kan redan historien på ett ungefär. Bandet Gyllene Tider bildades i Halmstad (ish) och blev ett av Sveriges största popfenomen någonsin, mot alla odds. Och just det, frontfiguren Per Gessle har alltid varit lite av en kuf också. Det är den berättelsen som Sommartider skildrar. Mer än så behöver handlingen inte beskrivas. Den är nämligen inte så viktig. Det som verkligen betyder något här är känslan som förmedlas och att den känslan är en perfekt återspegling av bandets musik.

Det är lättsamt, friktionslöst, banalt men på ett tryggt sätt, lätt att känna igen sig i och gulligt drömskt.

Filmen glimrar verkligen när den befinner sig i sina tillstånd av konfliktlöshet och vi bara får glida med på den mysiga resan. Det är egentligen endast de gånger som filmen försöker att skapa "riktig" konflikt som de många klyschorna i berättelsen faktiskt känns klyschiga.

Jag förstår att de hinder som placeras i vägen för Gyllene Tiders frammarsch i filmen existerar. Utan dem hade det varit närmast omöjligt att skapa ett ramverk för handlingen och en känsla av framåtrörelse. Men det är ändå i just de där ögonblicken av påtvingat allvar som filmen inte helt och hållet fungerar, det är där den tappar viss av sin autenticitet.

Ett ytterligare störningsmoment som förstörde viben för mig är den helt meningslösa voiceovern som inkluderats i filmen, där Valdemar Wahlbeck som Per Gessle sätter ord på det vi redan sett och förstått. Varje gång den dyker upp känner jag mig fullständigt dumförklarad och bekymmerslösheten som filmen sprider så framgångsrikt i övrigt tappar helt sitt momentum. Lyckligtvis mattas detta grepp av något efter filmens första akt.

Jag ogillar Gyllene Tider, jag älskar Gyllene Tider

Du kan ogilla Gyllene Tider, hata dem till och med om du känner att du måste, men älska dem för vad de står för och gör. Vad står de för? Det vet jag inte riktigt, men det är precis det som är grejen. Världen behöver den här typen av bekymmerslöshet som både bandet och filmen symboliserar; den typen som inte försöker tvinga sig in i något fack för att anses vara coolt, utmanande eller creddigt, utan istället omfamnar de rena, enkla och varma känslorna i människan som får en att bara vilja ... (förlåt) leva livet.

Det är rätt vackert när även en grubblare som en själv kan få höra musik eller se en film som tillåter en att lägga alla tankar om hur man framställs, hur man definieras på grund av sin smak, åt sidan. Det finns inget band i världen som lyckas med det med samma självklarhet som Gyllene Tider, och det är därför de blivit giganter värda en egen film. Och Sommartider fångar verkligen det där oskyldiga deras musik förkroppsligar med en imponerande fingertoppskänsla.

Gyllene Tiders musik är inte "min" musik och jag kommer inte skruva på bandets plattor på högsta volym efter den här filmen, men jag kommer att fortsätta tralla med när deras dängor dyker upp på radio eller i andra sammanhang. Och jag kommer kanske att göra det med lite mer glädje efter det som var en otroligt varm filmupplevelse.

Den var en fin och välbehövlig påminnelse om att det är okej att lätta på garden då och då.

"Sommartider" har biopremiär den 17 juli.

LÄS OCKSÅ: Sommaren filmguide 2024

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL