Snart biopremiär för norska storfilmen ”Kraken” – så bra är den

Precis som de flesta andra dyrkar jag Hajen och tycker att havet är något av det mest effektiva verktyget för att skapa spänning på film. Den norska blockbustern Kraken hade premiär på Göteborgs Filmfestival och fyllde då salongerna ut till kanterna. Nästa vecka är det dags för den att nå en bredare svensk publik. Visst lär den dra folk och kunna underhålla den genomsnittliga biobesökaren, men för den som sätter förväntningarna högt väntar en besvikelse.

LÄS OCKSÅ: Hård kritik mot ”frustrerande ytlig” Michael Jackson-film – men stjärnan hyllas

En marinbiolog gör århundradets upptäckt i havet

Kraken följer Johanne Berge, en marinbiolog som beger sig ut till natursköna Sognefjorden, där idyllen börjat störas av mystiska händelser. Fiskar och krabbor börjar bete sig väldigt avvikande, samtidigt som ett dunkelt och främmande ljud går att fånga upp från det trettio meter djupa havet.

När Johanne gräver närmare i vad som orsakar störningarna upptäcker hon det otänkbara – att de har med ett uråldrigt monster med aggressiva tentakler att göra. 

LÄS OCKSÅ: ”Lee Cronin's The Mummy” överträffar alla förväntningar med kvävande spänning

Ta inte ”Kraken” på allvar och du kan roas

Jag älskar enkel high concept som tillåter en att stänga av hjärnkontoret. Att berättelsen dessutom har stora väsen och farliga krafter som lurar under ytan där vi inget ser, är bara en smarrig bonus, och Kraken är därför ett direkt måste för mig. Därför blir också besvikelsen större när jag väl ser den. 

Inget kommer någonsin att nå upp till Hajens höjder, det har jag förlikat mig med sedan länge. Men det är verkligen sällsynt med bra monsterfilmer, särskilt sådana som utspelar sig till havs, visar det sig. 

Kraken har en god grund i form av en påkostad produktion, det är i berättandet och utförandet som det brister. Storyn utvecklas som vilken typisk katastroffilm som helst, med chockerande upptäckter och ny fenomen som dyker upp på forskningsstationens radar. Men det är inte bara att filmen i sig känns generisk – karaktärerna decimeras till enkla karikatyrer. Den gode marinbiologen, den sunkiga teknikern som sitter vid en massa skärmar, den onde företagschefen som vill mörka det som pågår i havet... listan kan faktiskt göras ännu längre. 

Så hur är själva actionscenerna med kraken då? De saknar spänning. Filmen är för hårt klippt för att scenerna som verkligen ska höja pulsen tar fäste. Det är set piece-action (som jag hatar) där vi hoppar mellan olika karaktärer, utan att få stanna i det som blir obehagligt på riktigt.

Kraken krackelerar med antalet brister. Någon ny Hajen är det definitivt inte. Närmast kommer man samma nivå som Deep Blue Sea. Möjligen. Men! Tar man inte filmen på lika stort allvar som jag gjorde, så kan den säkerligen vara underhållande nog för att motivera en biobiljett. Det är påkostat, trevligt för ögat och finns en och annan skön – och fånig – stund att roa sig med.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Kraken (2026)