Recension: Tulsa King (säsong 1)
Stallone goes gangsta!
Den nykläckta stremingtjänsten SkyShowtimes flaggskepp "Tulsa King" har äntligen landat! Projektet parar ihop Sylvester Stallone med crime-kungarna Taylor Sheridan och Terence Winter och resultat är inte riktigt som väntat...
Att se Sylvester Stallones namn klistrat på projekts posters är som att spela rysk roulette. Vilken Stallone kommer vi få? Den parodiskt stela dåren från komedi-floppar som Rhinestone eller den inkännande och nyanserade aktören från Cop Land? Karlns karriär kan liknas vid en jojo från helvetet. Stallones toppar snuddar vid Hollywood-himmelns vackraste moln och dalarna förtjänar att spärras in i Hin Håles infernaliska skärseld. Därför pockade ett projekt som Tulsa King genast på min uppmärksamhet. En maffiaserie skapad av Taylor Sheridan (Yellowstone, Hell or Highwater), författad av Terence Winter (Sopranos, Boardwalk Empire) med en ständigt oberäknelig Stallone i huvudrollen - där kan vi snacka ingredienser nog för att starta ett tredje världskrig. Jag har kikat på de första två avsnitten och här är mina tankar.
Mer Lilyhammer än Sopranos
Dwight "Generalen" Manfridi andas äntligen frihetens luft efter att ha skakat galler i 25 år. Manfridi är en integritetens man och har hållit sin käft stängd och inte golat på sina kriminella bröder inom maffia-nätverket. Således förväntar han sig att få sin lojalitet belönad med guld och gröna skogar. Icke sa nicke! 25 år är lång tid bakom lås och bom och även den kriminella underjorden har sprungit Manfridi förbi. Karln tvångsförflyttas till hålan Tulsa som "belöning" för sin ogenomträngliga lojalitet. I Tulsa kan väl inte ens en våldsidkare som Manfridi göra väsen av sig? Nja, det dröjer inte länge innan de kriminella kugghjulen börjar snurra.
Tulsa King motsvarar inte mina förväntningar alls. På pappret tycktes jag serveras ett grovhugget drama, smattrande konflikter och sårbar mänsklighet. Tulsa King gör än så länge inte anspråk på något av detta. Sheridans skapelse är istället en lättsam och lagom busig maffia-komedi som delar, eller rentav stjäl, DNA från Netflix-serien Lilyhammer. Vi serveras ingenting nytt i varken form, dramatik eller ton men faktum är att Tulsa King ändå tuffar på rätt bra.
Kanske Stallones mest komiska tolkning
Stallone sätter plattan i mattan och går all-in på s.k "fish out of water"-komedi och levererar Winters lagom underfundiga dialog lysande. Stallone har inte verkat så här pigg på mycket länge och jag vill påstå att Tulsa King kanske är hans mest komiska tolkning i karriären. Dock ska det sägas att ni som längtar efter en subtil och drabbande prestation från hingsten får fortsätta längta - i alla fall av dessa två inledande avsnitt att döma.
Tulsa King är en lättuggad dramakomedi som inte gör anspråk på att revolutionera crime-genren på något vis. Hantverket är stabilt, skämten landar och den lilla del drama jag hittills erbjudits fungerar helt ok. Dock hoppas jag att tonen mörknar en gnutta och att intrigerna når emotionellt djup för att serien inte ska haverera ner i anonymitetens värld. Kompetensen bakom och framför kameran är kapabel till att utföra underverk och därför hoppas jag att Sheridan & co vågar löpa linan ut innan säsongen når sitt avslutande tionde avsnitt.
En nödvändig nyansering gällande min kritik är dock att serien, efter dessa två inledande avsnitt, befinner sig i startgroparna. Att slutgiltigt döma säsongens röda tråd, tematiska krokar och dramaturgiska schwung blir således omöjligt, men hittills är jag investerad och hyfsat imponerad i Manfredis primitiva eskapader i en modern värld.