Sångklubben

Sångklubben (2020)

  • 1 tim 52 min
  • Drama
Filmtopp
Filmtopp | Recension
07 september 2020
Filmtopp
Filmtopp | Recension
07 september 2020

Inte så körigt i film om körsång.

Fruar till Afghanistansoldater har lämnats kvar i England och förenar sig under samma tak – sång och musik. I "Sångklubben" bjuds vi på en snäll feel good-film om vad som kan hända när bestämda viljor och känslor möts, under tuffa omständigheter och oförutsägbara händelser. Men förutsägbar blir filmen ändå, utan studs och energi.

  • Regi:
    Peter Cattaneo
  • Manus:
    Rosanne Flynn, Rachel Tunnard
  • I rollerna:
    Kristin Scott Thomas, Sharon Horgan, Emma Lowndes m.fl.

Hur håller man sig sysselsatt när ens partner måste gå i krig? Detta hopplösa och förvirrande dilemma står en skara militärfruar inför. Den strikta generalhustrun Kate (Kristin Scott Thomas) har egna planer, men möter motstånd ifrån den mer populära Lisa (Sharon Horgan). Trots sina olikheter förenas de med tanken på att starta en sångklubb.

Nu initieras kampen om vem som egentligen ska leda kören – och hur det ens ska bli någon skönsång hos ett gäng med noll erfarenhet. Filmen är inspirerad av verkliga händelser och det har startats körsångsgrupper hos mängder av rastlösa partners till soldater runt om i världen.

På pappret skulle man kunna tro att filmen utspelar sig under ett av världskrigen, men otippat nog är det tänkt att det ska vara nutid. Ingenting i filmen skvallrar om dess samtida ursprung (den modernaste referensen är till 70-talets Rocky-film), då det med undantag av en nybliven tonårings nattliga äventyr känns som att det lika gärna hade kunnat vara år 1940. Tidlöshet brukar vara ett positivt begrepp, men inte här.

Kör utan drag.

Varken den klatschiga svenska titeln Sångklubben eller den krigiska originaltiteln Military Wives skvallrar särskilt mycket om hur filmen egentligen är. Om amerikansk film gör dramatik av minsta lilla händelse, så har britterna en tendens att underdriva allvarliga händelser. Det kan låta helt fel då vi ofta klagar på amerikanernas överdrivande, men någon fart måste filmerna utstråla. De många tunga ämnena såsom dödsfall och ensamhet, rusar i Sånklubben förenklade förbi.

När slutskedets låt baseras på alla brev som växlas mellan soldaterna och deras fruar så tänker jag mig att finalen ska bli riktigt rörande, men icke. En kör ska väl vara medryckande och passionerad, inte stel och livlös?

Filmen MVP är självklart Kristen Scott Thomas pompösa Kate. Hennes graciösa men passivt aggressiva karaktär bjuder på en komplex ståtlighet i varje scen hon är med i, och reducerar resterande gäng till att kännas som statister. Det är inte hennes fel, det skulle skaparna ha tagit i beaktning – en så stark stjärna behöver ha bättre motspelare att jobba med.

Efteråt känner jag lite "meh". Trots sitt dagsaktuella samhällskritiska ämne kommer den snabbt att glömmas bort, hur medryckande musiken än är.

För mer läsning --> Scrolla vidare! Eller spana in vår lista med årets bästa filmer!