Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Saint Maud (2019)

Saint Maud (2019)

  • 1 tim 24 min
  • Skräck, Drama
August Klittmar | Recension
19 november 2020
August Klittmar | Recension
19 november 2020

Tro och icke-tro kolliderar i nattsvart kammarspel.

Med sin debutlångfilm utforskar regissören Rose Glass förhållandet mellan en troende sjuksköterska och den äldre, cancersjuka kvinnan hon ska ta hand om. Skådespelet är briljant från huvudrollsinnehavaren Morfydd Clark i en film som gärna hade fått vara lite längre.

  • Regi:
    Rose Glass
  • Manus:
    Rose Glass
  • I rollerna:
    Morfydd Clark, Jennifer Ehle m.fl.

Att Saint Maud är en skräckis utöver det vanliga står klart redan i inledningen: En ung sjuksköterska sitter ihopkurad i ett hörn och stirrar blint mot operationsbädden där en livlös kropp ligger. Något har nyss gått väldigt fel. Frågan är bara vilken roll sjuksköterskan spelat i det hela? Inledningen, liksom resten av filmen, präglas av tvetydighet.

Regissören Rose Glass, som långfilmsdebuterar, gör det klart att hon vill utmana tittarens föreställning av vad en skräckfilm kan vara. Det märks inte minst i vilka drag hon gett huvudkaraktären, Maud (sjuksköterskan, obehagligt spelad av Morfydd Clark). Hon är djupt troende - ja, närmast besatt - och upplever att Gud utgör en fysisk del av henne. 

När Maud blir omhändertagare av den svårt cancersjuka, före detta dansaren och koreografen Amanda (Jennifer Ehle), noterar hon hur kvinnans livslust gått förlorad. Maud försöker därför rädda hennes fördärvade själ - en uppgift som hon kanske tar på lite för stort allvar. 

Vem av dem behöver egentligen räddas?

Saint Maud (2019). Foto: Lucky Dogs
Foto: Lucky Dogs.

Frågan är egentligen vem av de två som behöver räddas. Amanda tycks ha accepterat att hon ska dö, vilket märks i hur hon försöker ta till vara på den sista tid hon har i livet. Hon bjuder över vänner, äter gott, dricker, röker. Hon tycks inte ha några planer på att fördröja sitt lidande. Detta strider helt och hållet mot Mauds tro, som vill att sin patient ska leva sitt liv så rent som möjligt.

Denna konflikt står i centrum av filmen. På sätt och vis kan man säga att Saint Maud är en förnyande variant av William FriedkinExorcisten (1973), där en präst ska hjälpa en ung flicka som är besatt av en mystisk kraft. På ett liknande fast mer subtilt sätt försöker Maud hjälpa Amanda. Men när Maud märker att Amanda inte är mottaglig för de åtgärder som hennes extrema tro påbjuder - ja, då finns det bara en utväg. 

Filmen är att betrakta som ett nattsvart kammarspel mellan dessa två helt olika individer. Skådespelet håller riktigt hög klass, i synnerhet från Morfydd Clark i rollen som den ensamma, nerbrutna och i viss mån identitetskrisande sjuksköterskan. Trots att Maud är en osympatisk person bidrar Clarks skickliga skådespel med att man kan förstå varför hon helt och hållet satt sin tilltro till Gud och låter Han vägleda henne i alla beslut. Mauds tro tycks nämligen vara påtvingad av henne själv - en sköld mot det trauma hon bär med sig. Därtill har Clark har en övertygande förmåga att med ansiktsuttryck gestalta sin karaktärs inre själstillstånd. 

Speltiden landar på 84 minuter och vanligtvis uppskattar jag om filmer inte blir för långa (särskilt om filmen är dålig). Men i och med att Rose Glass verkligen kommit något på spåren hade jag önskat att åtminstone en halvtimme lagts på speltiden, för att på så vis utveckla förhållandet mellan Maud och Amanda ännu mer. Betygs-trean är stark, och jag ser med glädje fram emot vad regissören väljer att göra härnäst.

Sugen på mer skräck? Spana in vår lista med de bästa skräckisarna!