Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Foto: TriArt

Så jävla easy going (2022)

  • 1 tim 31 min
  • Drama
Sebastian Hansson | Recension
29 januari 2022
Sebastian Hansson | Recension
29 januari 2022

Charmigt och kreativt ungdomsdrama

Christoffer Sandlers filmatisering av Jenny Jägerfelds roman är en kreativ film full av charm, om än något förutsägbar.

  • Regi:
    Christoffer Sandler
  • Manus:
    Christoffer Sandler, Lina Åström, Jessika Jankert, Linda-Maria Birbeck
  • I rollerna:
    Nikki Hanseblad, Melina Paukkonen, Emil Algpeus, Shanti Roney m.fl.

Lampor som blinkar, dunkande ljud som förstärks och ett knä som ständigt skakar. Joanna (Nikki Hanseblad) är 18 år och hennes ADHD-medicin är nästan slut. Tyvärr är pappa (Shanti Roney) deprimerad, pank och fast hemma i soffan framför någon slags evig cykel av frågesportsprogram. När hon förstår att hon måste gå utan sin medicin ett tag utbrister hon "Folk kommer hata mig". Och mitt i detta dyker en övernaturligt snygg, cool och självsäker tjej upp i korridoren som frivilligt vill speedejta med henne på tysklektionen.

Fy fan och halleluja på en och samma gång, eller som Dickens en gång skrev: "Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta."

Så jävla easy going är invigningsfilm på Göteborg Film Festival (premiär på övriga biografer 25 februari) och bygger på Jenny Jägerfelds ungdomsroman från 2013. Filmen är i grund och botten en ganska klassisk coming of age-berättelse där en individ måste komma till insikt om sitt liv och sina "tillkortakommanden". Huvudkaraktären måste vandra genom helvetet för att komma ut på andra sidan som en starkare person full av lärdomar.

På pappret låter det kanske stolpigt men Så jävla easy going är gjord med så mycket värme och filmkreativitet att den trots viss förutsägbarhet lyckas charma mig. Även om jag till början var orolig att Joannas kärleksintresse, Audrey (Melina Paukkonen), skulle falla in i klyschan om den alldeles för coola tjejen som ändå blir kär i den konstiga och skruvade huvudpersonen, så lyckas filmen ta en karaktärsstereotyp och behandla den med värme. Det skadar ju inte heller att samtliga skådisar gör lysande insatser, särskilt Nikki Hanseblad som lyckas med den hårfina balansen att inte låta Joannas ADHD-diagnos resultera i överspel.

"Uppfriskande HBTQ-historia"

Så jävla easy going
Foto: TriArt.

Ytterligare något som regissör Christoffer Sandler gör med bravur är att gestalta det outtalade. Joannas armband, har hon fått det från sin mamma? Troligtvis. Det behöver inte sägas rakt ut. Hur vet vi att simningen är Joanna fristad? Tack vare rent filmiskt hantverk. Bakgrunden blir svart. Ljudet tystnar. Allt som finns är siluetten av Johanna, simmandes.

Samma teknik återkommer även vid ett annat tillfälle och vi som tittare förstår att hon har hittat en annan fristad. Snyggt, proffsigt och ett lysande exempel på hur man berättar via film. Det är också uppfriskande med en HBTQ-historia som inte har komma ut-momentet i rampljuset. Ingen anmärker på Joanna och Audrey, de bara är. Tack.

Det som håller tillbaka filmen från ett högre betyg är sammanfattningsvis att det är relativt förutsägbart drama. Även om resan mot det väntade är charmig och välgjord kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att filmen ibland går i bekanta fotavtryck.

MER LÄSNING:

NÄSTA ARTIKEL