Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese
Martin Scorseses dokumentär om Bob Dylans karavan-turné är feberlik.
Gränserna mellan verklighet och fiktion suddas ut när Martin Scorsese släpper ännu en dokumentärfilm om legenden Bob Dylan. Den här gången i samarbete med Netflix. Trots en bitvis fragmenterad berättelse levereras det både ljuvlig konsertfilm och fina bitar av visdom.
Istället för att täcka en längre period av Bob Dylans liv fokuserar Martin Scorsese på den mytiska Rolling Thunder-turnén. Ni vet, den där när han målat ansiktet kritvitt och dragit med sig ett gäng vänner för att spela superhits på mindre barer i mitten av 70-talet. I någon slags egen variant av Ken Keseys resa med sina Merry Pranksters.
Årtusendets mysfarbror Allen Ginsberg var förstås med båda gångerna och Rolling Thunder blev förstås en ekonomisk katastrof – när giganter som Dylan, Patti Smith, Joan Baez och Joni Mitchell istället för att utföra något bohemiskt karavanprojekt enkelt hade kunnat fylla upp stora arenor.
Men att få möta denna kreativa kraft som, i denna intima miljö, vågar ta ut svängarna är att som att se gnistor tändas. Och det är förstås hela poängen. Allt tidigare osläppt material låter oss komma nära inpå dessa näst intill mytiska varelser. Vilda konsertscener där Dylan sjunger låtar som Hurricane och Mr. Tambourine Man blandas med flyktiga ögonblick. Som när hela gänget samlats på ett paisleymönstrat hotellrum, enbart upplyst med några ljusstakar, mitt i natten för att höra Joni Mitchell spela Coyote för dem.
Pornografiskt för den romantiskt nostalgiske.
Det blir, naturligtvis, rena pornografin för någon som resonerar med den här eran och ännu roligare blir det att få se hur alla blommar ut för att bli till, som det beskrivs i filmen, mer extrema varianter av sig själva. Ja, nästan karikatyrer under denna galna resa genom landet.
Den kreativa lågan verkar ha tänts hos Martin Scorsese med. Det går inte någon förbi att dokumentären ter sig lite märkligt. Fragmenterat. Vän av ordning bör berätta att illusionerna i Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese avlöser varandra lika ofta som Dylans hemmagjorda masker under turnén.
Scorsese har nämligen valt att fabricera historier och låta skådespelare såväl rekonstruera händelser som att spela olika intervjupersoner. Och det är kanske därför som filmen har kallats för ”dels dokumentär, dels feberdröm”. Det är absurt, det är störande men det är också ett fascinerande grepp.
Starkast för mig är kanske ändå hur filmen, såsom det kanske blir med tanke på personerna som är inblandade, bjuder på fina bitar av visdom – inte alls grandiosa eller särskilt rock’n'roll egentligen. Visdom hämtad från en turné som varje revisor hade fått yrsel av och som Dylan själv sammanfattar som ”Ashes”, men som han också i samma veva beskriver som en resa.