Rings

Rings (2017)

  • 1 tim 42 min
  • Skräck
August Klittmar | Recension
03 februari 2017
August Klittmar | Recension
03 februari 2017
  • Regi:
    F. Javier Gutiérrez
  • Manus:
    Jacob Estes, David Loucka, Akiva Goldsman, Koji Suzuki
  • I rollerna:
    Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D’Onofrio m.fl.

Spökhistorien om videobandet som får tittaren att dö efter sju dagar är rejält urmjölkad. Den introducerades redan 1991, då i en roman skriven av japanen Koji Suzuki. Sedan dess har den filmatiserats flera gånger, dels i Japan där Hideo Nakatas Ringu (1998) har varit den mest uppmärksammade, dels i USA där Gore Verbinskis The Ring (2002) fick stort erkännande.

Jag tycker att båda filmerna är bra, främst på grund av de genomdystra, David Lynch-liknande miljöerna. Ändå måste jag säga att själva intrigen, om en flicka som söker hämnd genom ett videoband, är en smula långsökt och svår att relatera till. Så är även fallet i Rings.

Rings

I de tidigare filmatiseringarna har huvudkaraktärerna varit två grävande journalister, sökande efter svar på en oförklarlig gåta. I Rings får vi istället följa två förälskade collegeungdomar, Julia (Lutz) och Holt (Roe). De blir indragna i en kult, ledd av biologiläraren Gabriel (Galecki). Han är själv märkt av videobandets sjudagars-förbannelse och är intresserad av ifall det kan finnas någon lösning på hur man undkommer den. Det visar sig att lösningen är precis densamma som i föregående filmer. Man kopierar bandet, visar det för någon annan och överför på så sätt dödsdomen.

Fast när Julia ser bandet och blir märkt vill hon inte sjunka så lågt. Tillsammans med Holt och Gabriel gör hon sitt yttersta för att finna svaret på gåtan innan det är för sent. En försvunnen flicka, hämnd och en hel del övernaturliga inslag är huvudingredienserna.

Gutiérrez film är sämre än sina föregångare. Han lägger till onödig skrämselteknik (jump-scares) och överbrutalt våld, förmodligen med förhoppningen att det ska stärka skräckkänslan i filmen. Det gör det inte. Då var Nakata och Verbinski smartare när de använde sig av grådystra miljöer och suggestiv musik för att skapa spänning.

Men när vi ännu en gång får se videobandets innehåll är det ruggigt läskigt. Korta scener i svartvitt av en kvinna som kammar sig, en flicka i vit klänning, myror, en tusenfoting, en stege som faller. Bildfragment som kunde ha tagits från vilken mardröm som helst. Spana istället in filmerna på vår lista över de bästa skräckfilmerna.