Recension: The Legend of Ochi (2025) – “En vacker besvikelse”

Den nya biofilmen ”The Legend of Ochi” (2025) är regisserad och skriven av Isaiah Saxon, som med filmen gör sin långfilmsdebut. Att jobba med kreativt blanda praktiska effekter med digitala verktyg för att få till fantasy i tematiska handlingar om mytologisk natur är dock inget nytt för honom. Tidigare han han gjort kortfilmerna The Tale of Hillbelly (2016) och Earth Crisis (2020) med något av en liknande handling till den nya biofilmen.

Han har även regisserat den isländska artisten Björks musikvideo till låten Wanderlust (2008), som var en av de första musikvideorna att leka med 3D-perspektiv. Med andra ord har Saxon en lång historia med att leka med natur som möter visuella effekter, och i The Legend of Ochi gör han verkligen sin specialitet tydlig. På gott och ont!

LÄS OCKSÅ: Nya storfilmen om ett ”olyckligt dödsfall” delar tittarna och kritikerna

Extremt vacker scenografi

Yuri (Helena Zengel) bor på ön Carphatia i Svarta havet. Hon är uppfostrad till att aldrig gå ut efter mörker och till att frukta de skygga skogsvarelser, kallade Ochi. Hennes pappa Maxim (Willem Dafoe) är ensam med Yori efter att deras mamma lämnat dem. Men han håller ett läger och fostrar unga killar till att bli riktiga män, däribland Petro (Finn Wolfhard) som han nästan ser som sin egen son. Maxim tar med sig killarna och Yuri på jakt då han vill döda alla Ochisarna, som förstört hans familj.

När Yuri kollar pappans fällor ser hon en fastklämd liten Ochi-unge och nu ger hon sig ut på sitt livs äventyr för att återförena den med sin familj. Hon förstår snart att ochierna är ofarliga om man närmar sig dem med tillit. Nu har hon tröttnat på sin familjesituation med sin stränga pappa, alltid hatat varelserna och nu vill hon få honom att inse deras oskyldighet.

Scenografin är mästerlig och otroligt vacker och fotot är “chefs kiss” i vissa scener. Filmen spelades in i Rumänien och de vackra landskapen med barrskog och dimmiga berg påminner starkt om en nordisk miljö. Det är en ståtlig och mytologisk miljö som blandas med en autentisk miljö och det hela fungerar riktigt bra. Men den vackra miljön har även snygga kontraster, intill i denna skog ligger även Yuris och hennes pappas gård, som bokstavligt talat är grisig och man kan nästan känna lukten av den deppiga tillvaron på ett berättande vis. 

Stora brister i manus och tonalitet

Miljöbygget är riktigt starkt och handlingen startar i en spännande visuellt snygg jakt på Ochisarna, så redan från start är man beredd på att filmen ska leverera. Samtliga skådespelare gör även stabila prestationer, men fokus hamnar rättvist på Helena Zengel som gör en snygg prestation. Hon får till ett trovärdigt porträtt av en frustrerad dotter som ledsnat på sin omgivning och nu vill bryta ett mönster som gått igenom generationer, utan att det känns alldeles för kitschigt. Hennes öde är etablerat på ett intresseväckande vis och det känns som att filmen kan bjuda på någorlunda djup men det finns vissa problem.. 

Manusets förutsägbarhet blir filmens stora brist, man lämnas totalt hungrig på överraskningar. Där sitter man när Yuri lyckats få komma nära sin pälskompis och det stora äventyret ska börja, men så utgår man aldrig riktigt från en spännande vinkel – ständigt vet man vad nästa steg kommer att bli.

Detta skulle kunna ha och göra med att filmens identitet och tonalitet är något luddig – parametern man kan kolla utifrån är då: vem är filmen för? För till en början känns det ganska barn- och familjeinriktad men stundvis känns historien något mörkare sett till den målgruppen. Men det är lite för mellanmjölkigt för en äldre målgrupp. Kanske är det genrefansen som kommer tycka om filmen allra mest, då den mer av känns som en hyllning till genren och själva filmskapandet i sig.

För fantasyfansen borde förhoppningsvis ta emot historien om den lilla figuren med värme, då den trots allt ser ut som en gullig, lite pälsigare hyllning till klassiska filmvarelser som E.T. och Grogu/Baby Yoda. Och det är tydligt att Saxon lagt mycket kärlek på den lilla Ochin, som är helt av en docka då han uppgett att han velat spara in på CGI-användningen och det i sig är imponerande, men miljön räddar inte manusets brister.

Jag vill så gärna gilla filmen mer än vad jag gör, men man går därifrån lätt nöjd men extremt tomhänt, manuset spelar lite väl säkert och blir som en parentes runt den vackra värld filmen skapat.

”The Legend of Ochi” (2025) är en vacker besvikelse. Scenografin och hur man byggt upp hela filmen är extremt imponerande och träffsäkert. Däremot har man en historia som inte förtjänar denna fantasivärld. Det är inte en dålig historia i sig själv, bara riktigt platt och tråkig.