Recension: Orphan: First Kill (2022)
Fånig prequel med få fungerande stunder
På fredag är det dags för "Orphan: First Kill" att ha svensk biopremiär. Filmtopps Eric Diedrichs tycker att den pendlar mellan att vara ett totalt haveri och ett underhållande totalt haveri. Samtidigt är ambitionsnivåerna oväntat höga.
För tretton år sedan släpptes den omtyckta skräckfilmen Orphan. Länge såg det ut som att den skulle vara ett unikum i skräckvärlden – en favorit som inte ynglat av sig i en uppsjö uppföljare. Nu, tretton år senare, är det dags att återse den amerikanska filmsfärens kanske läskigaste skräckflicka – Esther. Så, var det värt att göra en till film? Kvalitetsmässigt sett, gud nej. Ekonomiskt? You Bet!
Orphan: First Kill är samtidigt inte någon dussinskräckis. Här finns ändå en tydlig vision med att leka med klyschorna och faktiskt utmana genren lite. Inte minst i valet att lägga den huvudsakliga empatin hos Esther, som lyckas fly från ett sinnessjukhus och nästla sig in hos en amerikansk familj. Hon ser nämligen ut som deras försvunna dotter. Att hon plötsligt pratar engelska med slavisk brytning väljer de snabbt att bortse ifrån, för vem vet vad deras dotter har varit med om?
Anammar det tragiska i Esthers levnadsöde
Visst, det är rätt fånigt. Men jag väljer ändå att köpa deras rationalisering. De har trots allt varit med om ett ohyggligt trauma och vill så gärna att Esther ska vara deras lilla ögonsten. Vi som har sett den första filmen vet givetvis att de numera lever med en 30-årig kvinna med ett slags syndrom som får henne att se ut som ett barn. Vi vet också att Esther har… våldsamma tendenser.
Här har filmens regissör, William Brent Bell, valt att anamma den tragiska aspekten i Esthers historia. Hon ser ut som en 9-åring men är i själva verket en fullvuxen kvinna – kan du ens föreställa dig vilken mardröm till dejtingliv? Mer obekvämt blir det när hon förälskar sig i familjemannen vars dotter hon alltså låtsas vara. Upplägget är som bäddat för ett dekadent, nattsvart psykologiskt drama strösslat med känsloladdade utfall. Här anammar man på sätt och vis de tragiska aspekterna som borde ha genomsyrat David Finchers Forrest Gump-aktiga och lika kyska sömnpiller Benjamin Buttons otroliga liv (2008).
Just den aspekten av Orphan: First Kill gillar jag. Det är bara synd att filmen i sig spretar nåt så fasligt. Å ena sidan har vi ett skräckdrama á la A24, å andra sidan har vi dumskräck med urusel dialog och avgrundsdjupa logiska luckor. Med finkänsligare balansgång hade även denna kombination fungerat.
Sagan om 25-åringen som spelade 9-åring
Isabelle Fuhrman, som spelade 9-åriga Esther för tretton år sedan, är tillbaka i rollen och är nu 25 år gammal. William Brent Bell använder sig lekfullt med kameravinklar och stand-ins för att få karaktären att se barnlik ut. Även om hon snarare påminner om en väldigt liten, 16-årig goth-lajvare funkar det rätt bra. Framförallt gillar jag ambitionen i det. Vad jag däremot avskyr är det många gånger smetiga foto som används för att släta över Isabelle Fuhrman åldersrynkor. Det ser ut som att fotografen har kladdat vaselin över kameralinsen, typ som i Robert Altmans märkliga schackdystopi Quintet (1979).
Filmen lyckas däremot bjuda på en rätt rolig twist, hur fånigt den än presenteras, som är rätt underhållande och otippad. Se Orphan: First Kill om du vill, men nacka, kremera och begrav förväntningarna djupt dessförinnan.
Orphan: First Kill har svensk biopremiär den 26 augusti.