Recension: No Bears (2023)

Recension: No Bears (2023)

  • 1 tim 46 min
  • Drama
Eric Diedrichs
04 februari 2023 kl. 14:02
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
ANNONS
ANNONS

Innovativt och gripande av fängslad mästare

Samtidigt som Jafar Panahi hungerstrejkar i ett iranskt fängelse visas hans senaste film "No Bears" på Göteborgs filmfestival. Filmtopps Eric Diedrichs förtrollas av mästarens sömlösa mix av fiktion och verklighet.

  • Regi:
    Jafar Panahi
  • Manus:
    Jafar Panahi
  • I rollerna:
    Jafar Panahi, Naser Hashemi m.fl.

No Bears är en av filmerna jag har sett mest fram emot på årets filmfestival och detta av den enkla anledningen att Jafar Panahi står för regin. Den iranske mästaren har nämligen visat sig vara lika kreativ som skicklig.

Efter att han greps i 2009 och anklagades för att ha spridit kritik mot landets regim ställdes han inför ett tydligt men svårt val – att ge upp sitt filmskapande eller fortsätta. Fast besluten på det sistnämnda gjorde han dokumentären This Is Not a Film om tiden mellan fängelset och överklagan. Därefter, när han arresterades på nytt, dömdes han till sex års fängelse och förbjöds att göra film. Detta ändrades sedan till husarrest, men på något vis har han lyckats göra nya filmer i hemlighet. Däribland rosade Taxi Teheran (2015).

No Bears
Jafar Panahi stannas av en bybo i "No Bears". Foto: Folkets Bio

Får fortfarande inte göra film

Jafar Panahi får fortfarande inte göra film och kan inte heller lämna landet. Trots det är han alltså festivalaktuell igen – och fängslad på nytt. I skrivande stund har han inlett en hungerstrejk. Snacka om att vara kreativ – och envis.

Vad som utmärker hans filmer – utöver att de är kritiska mot den iranska regimen och landets traditioner – är hur han blandar fiktion med verklighet. Så även i No Bears där han, i vanlig ordning. även står framför kameran. Är det en dokumentär? Är allt påhitt? Omöjligt att säga, men gissningsvis rör det sig om en blandning med tungvikt åt fiktionens värld.

Fängslade iranske No Bears-filmskaparen Jafar Panahi utlyser hungerstrejk
Jafar Panahi och sin hyresvärd i "No Bears". Foto: Folkets Bio

Reser till Iranturkiska gränsen

No Bears börjar ärligt talat helt briljant med en man och en kvinna som diskuterar ett falskt pass. En av dem har möjlighet att lämna landet, men inte båda. Rätt vad det är vänder de sig mot kameran och pratar med oss. Eller snarare pratar med Panahi. Bilden zoomas ut och vi förstår att det vi har sett har varit en digital sändning till regissörens dator och att han regisserar på distans.

Bilder från inspelningen av hans nya film värvas med att Panahi reser till en liten by vid den Iranturkiska gränsen. Han vill vara så nära sina skådespelare som möjligt, men de befinner sig i Turkiet och han har ju utreseförbud. På det här viset kan de åtminstone smyga över gränsen och prata med honom i hemlighet – om telefonlinan inte skulle räcka till.

Fängslade iranske No Bears-filmskaparen Jafar Panahi utlyser hungerstrejk
Jafar Panahi tar (eller inte tar) ett konfliktladdat foto "No Bears". Foto: Folkets Bio

Ett foto sätter honom i fara

En dag går Panahi runt i den lilla byn och fotograferar dess invånare. Något som visar sig vara ett stort misstag. Rykten börjar cirkulera om att han har fotograferat en bortgift kvinna och en annan man. Allt mer aggressivt börjar byborna utpressa honom till att ge dem bilderna så att de kan "ställa allt till rätta", men han hävdar bestämt att något sådant foto inte existerar. Vad som sedan sker är en ökad konflikt där religiösa traditioner granskas av den allt mer hotade filmskaparen samtidigt som hans "film i filmen" börjar stöta på egna problem.

Om det låter komplicerat så är det också för att det är det. Men ändå inte. Panahi är så otroligt skicklig på det han gör att den röda tråden hela tiden blir intakt och trots den tunga tematiken bjuds det på en hel del humor och medmänsklighet. Men slutet, det är en total käftsmäll.

"No Bears" har biopremiär den 24 mars.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL