Recension: I Wanna Dance with Somebody (2022)
Konventionell men välgjord biografi om avlidna världsartisten
Den 23 december är det biopremiär för nya filmen om Whitney Houston: "I Wanna Dance with Somebody". Klanderfritt, ger den oss precis vad vi kan förvänta oss.
Med filmer som "Bohemian Rhapsody", "Rocketman" och "Respect" har vi fått se nya skildringar av några av de största internationella artisterna genom tiderna. I Wanna Dance with Somebody ger oss berättelsen om den gudabenådade sångaren Whitney Houston – från de tidiga åren när hon stod i kören bakom mamma Cissy till hennes egna genombrott, och de neddrogade åren som skulle utsätta karriären och privatlivet för stor fara.
Det här är en typisk musikbiografi som inte på något sätt utmanar våra förväntningar med spännande dramaturgiska grepp. Men den är likväl gjord med stor övertygelse, ger musiken mer tid än flera filmer av sitt slag, och håller sig från att bli för ostig. En film som lyckas gör intryck på någon som sedan den för första gången förskräcktes av 80-talets popscen undvikit Whitney Houston och allt som har med henne att göra.
Mångsidigt porträtt av Whitney Houston
Även om jag kan imponeras av den tekniska sången, har jag haft svårt för att förstå storheten i Whitney Houston, eller för den delen relatera till hennes alster; smörballader med universella kärleksrader och litet utrymme för tolkning, och som slutar med refränger större än livet, fyller mitt cyniska jag med avsmak. Därför kom det oväntat för mig att jag sveptes med i I Wanna Dance with Somebody som klockar in på en bra bit över två timmar.
Det är dock inte artisten Whitney Houston som engagerar mig med Kasi Lemmons film, utan personen bakom den stora ikonen. Praktfullt spelad av Naomi Ackie, får vi se hennes genuina och älskvärda sida, som att hon trots att alla försökte slita dem isär höll ihop med bästa vännen Robyn Crawford och promotade henne till sin kreativa chef. Eller hur hon godtroget förlitade sig på pappan John Russell med hennes förmögenhet. Vi får även ta del av den bräckliga sida som drog ner Houston i en misär av droger och som lockade in henne till skadliga relationer, inte minst maken Bobby Brown.
Mer äkthet än i "Bohemian Rhapsody" och "Rocketman"
Det här är en film som vågar ta tid på sig och landa tillräckligt länge i de betydande scenerna för att vi ska komma ur dem och in i nästa berörda, och med större insikter i berättelsens huvudperson. En bristande vara på blockbusterduken i dag. Vidare ska I Wanna Dance with Somebody ha cred för att den faktiskt ger musiken stort utrymme – i den grad att till och med undertecknad träffas av både ett och annat over-the-top-nummer.
Till skillnad från ovan nämnda Bohemian Rhapsody och Rocketman, som alltid tycks skynda på väg någonstans och sällan bottnar i något, gör flera scener här avtryck med en helt annan närvaro och äkthet. Och slutligen på tal om musiken, är arbetet med hur man använt sig av den avlidna världsstjärnans röst för att få den att framstå som Ackies knäckande välgjort. Houstons röst känns som hennes.
Jag har svårt att se "I Wanna Dance with Somebody" bli samma succé som "Bohemian Rhapsody", men det skulle förvåna mig ifall den lämnas utanför på nästkommande Oscarsgala.