Empire of Light (2023)

Recension: Empire of Light (2023)

  • 1 tim 55 min
  • Drama
Oskar Pettersson
23 februari 2023 kl. 18:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I biofåtöljens nedsjunkna barm är vi alla lika

Efter det storslagna tekniska mästerverket som var "1917" står nu Sam Mendes för en filmisk U-sväng i och med hans nya "Empire of Light", som i sin tur är en lågmäld och hudnära berättelse om mänsklig kontakt och filmmediets helande kraft.

  • Regi:
    Sam Mendes
  • Manus:
    Sam Mendes
  • I rollerna:
    Olivia Colman, Micheal Ward, Toby Jones, Colin Firth m.fl.

I en liten kuststad i 1980-talets Storbritannien hittar vi den ståtliga och anrika biografen Empire. Inuti dess välbevarade och prydligt upplysta fasad finns Hilary (Olivia Colman) bland de anställda, en tillknäppt och något sorgsen medelålders kvinna. Hilary är till en början en passiv deltagare i sitt eget liv – ett liv där hennes främsta källa av gemenskap sker genom att antingen lyssna in på sina kollegors berättelser och upptåg, eller via en icke tillfredsställande och nedvärderande kärleksaffär med sin gifta chef.

Hennes gråa vardag kommer dock ruskas om dagen då hon får en ny kollega i Stephen (Micheal Ward), en betydligt yngre, afroamerikansk man som står inför ett av det vuxna livets tidiga vägskäl. I deras gemensamma förvirring lyckas de hitta en intim samhörighet och påbörjar således en relation – en relation som kommer blottlägga sanningar om både dem själva och deras omvärld.

Godhjärtat drama på gränsen till översentimentalitet

Som numera är att förvänta när Sam Mendes gör film är det filmfotots världsfader Roger Deakins som står för det visuella, och nog syns det allt. Ingen lyckas fånga samspelet mellan det ljusa och mörka likt Deakins, och med ett stadigt handlag flyter kameran varsamt och förtroendeingivande fram mellan dess olika studieobjekt. Lägg där till Trent Reznor och Atticus Ross finstämda pianomusik som fyller ut tomrummen; allt som sedan pusslas ihop skickligt av den erfarne Mendes till en varm och omslutande kompott i vad som känns som en avlägsen och mer nedtonad släkting till Cinema Paradiso.

Det är dock när stafettpinnen ska överlämnas från det filmtekniska till förmedlingen av ett emotionellt budskap som bristerna i Empire of Light gör sig synliga. Utöver ett ljummet romantiserande av filmmediet och biografens plats däri behandlar filmen även tunga teman som rasism och mental ohälsa, men gör så relativt lättvindigt och sporadiskt, vilket gör att budskapet i sin tur, välmenat eller ej, inte får något vidare fäste.

Micheal Ward och Olivia Colman i Empire of Light. Foto: Walt Disney Pictures.

Skådespelarinsatserna är av hög kvalitet rakt igenom. Dessvärre blir deras ansträngningar hämmade av filmens frestelse att doppa tårna i det melodramatiska ju längre handlingen lider. Mendes försök till emotionell punch framstår ofta som lågt hängande frukt, något som blir ännu mer frustrerande att bevittna då jag vet hur skickligt han bemästrar den balansgången i tidigare filmer som Revolutionary Road och Road to Perdition.

Filmen vill ge dig en varm kram och förvissa dig om att allting kommer bli bra, och även om det kräver en del kompromissande från ens egen sida för att övertygas är det trots allt svårt att till fullo avvisa dess behjärtansvärda försök.

"Empire of Light" har svensk biopremiär 24 februari.

Mer läsning:

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL