Recension: Det finns alltid en morgondag (2023) – konstnärlig galghumor

Recension: Det finns alltid en morgondag (2023) – konstnärlig galghumor

  • 1 timme 58 min
  • Drama
Johan Samuelsson Krantz
29 februari 2024 kl. 12:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Paola Cortellesis innovativa filmiska vision av kvinnans frigörelse

Upplev en svartvit värld av våld och motstånd i Paola Cortellesis gripande film, där humor och allvar blandas på ett unikt sätt.

  • Regi:
    Paola Cortellesi
  • Manus:
    Furio Andreotti, Giulia Calenda, Paola Cortellesi
  • I rollerna:
    Paola Cortellesi, Valerio Mastandrea, Romana Maggiora Vergano, Emanuela Fanelli m.fl.

Den nya filmen Det finns alltid en morgondag har fått kritikerna att spinna som katter. Hyllningskören har nog med fog till att höja filmen till skyarna. Filmtopp stämmer till stor del in i lovsången till detta moderna neorealistiska hopkok.

Filmen är svartvit och regisserad av Paola Cortellesi, där hon även skrivit manus och spelar huvudrollen Delia. Hon får mycket ovett från sin svärfar (Giorgio Colangeli) som är bunden till sin säng, men trots detta ändå orkar att kladda lite när han får tillfälle. Hon utsätts ständigt för fysisk misshandel från sin nyckfulle make Ivano (Valerio Mastandrea). När hon inte tar hand om hushållet och försöker kontrollera sina livliga söner, skyndar hon sig mellan extrajobb.

Filmen utforskar en värld där kvinnor ännu inte har rösträtt och bygger på berättelser från Cortellesis mormor. Genom en stundtals väldigt skruvad humor och en blinkning till den italienska neorealismen tar filmen upp frågor om kvinnors situation och våld mot kvinnor i allmänhet. Den har även använts som ett verktyg för att initiera samtal och sprida medvetenhet i italienska skolor.

Foto: Folkets Bio.

När våld blir dans– misshandelssekvens skildras som konst

Cortellesis sätt att forma och gestalta det konstnärliga innehållet i filmen är något som vana blockbusterälskare ofta finner ganska svårsmält. Hon använder ett flertal olika filmiska grepp för att skapa olika känslor. Hon blandar olika typer av filmstilar, såsom lustspels-liknande element och mer konstnärligt skildrade scener som exempelvis innefattar en misshandelsscen som helt sonika görs om till en dans.

Det förekommer även stumfilmssekvenser på en del ställen samt även överdrivna teatraliska moment som ofta förekommer i klassisk teater. Musikstilar blandas högt och lågt med komiska inslag som ibland osökt för tankarna till en slags italiensk motsvarighet till den svenska farsen. Att filmen dock är svartvit behöver kanske inte framhållas som något innovativt, men dock så effektfullt.

Ett tema som innehållet ständigt cirkulerar kring är just det accepterade våldet mot kvinnor som dagligen utdelas till följd av petitessartade incidenter. Ämnet injiceras direkt i öppningsscenen då fadern i familjen på ett slags "förebyggande vis" utdelar en lavett redan i sängen innan uppstigning. Våldet trivialiseras sedan med bortförklaringen att fadern upplevt två krig och därför är "lättretlig". Detta fungerar genom filmen lite som ett mantra när våldet gång på gång förklaras bort med detta som grund.

Svärfaderns roll, som mångt och mycket kan betraktas som en antagonist, får en dock hela tiden att hoppa till av skratt. Gång på gång är det något nytt stolligt som han hasplar ur sig. Hans idoga predikande om vikten av kusingifte verkar vara en hjärtefråga för honom som ständigt är ett ämne för diskussion. 

Kaos mynnar ut i precision

Ibland är det svårt att avgöra om innehållet spretar för mycket åt alla håll för att historien ska kunna kännas stringent och tydlig. Först så kastas man ideligen mellan känslan av att Cortellesi slår lite knut på sig själv till att hon uppvisar oerhörd precision. Man landar dock i en känsla av att det krävs en stund för att hennes filmstil ska sjunka in. När man när tills sist når denna insikt så kan innehållet absorberas utan filter.

Det som först enkelt kan uppfattas som ett ostrukturerat lapptäcke av konstnärliga intentioner blir till sist en vacker skapelse. Det finns mycket man tar med sig efter denna filmen förutom påminnelsen om det förgångna, men framförallt – att innovationsviljan och förmågan faktiskt finns. Väl utfört!

"Det finns alltid en morgondag" har biopremiär den 1 mars.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL