Recension: Det ensamma slottet i spegeln (2022)

När det kommer till att berätta historier så är anime ett tacksamt medium. Genom dess särpräglade animationsstil kan genren förmedla magnifika resultat som spelfilm och mainstreamanimation med all rätt borde vara avundsjuka på. Anime tenderar även att gå “all in” när det kommer till musik, effekter, röstskådespeleri och story. Förmodligen är det på grund av just detta som anime har en av de mest trogna fanbaserna i världen – för risktagandet.

Därför är Det ensamma slottet i spegeln något av en besvikelse. Vad som kunde ha blivit en av årtiondets vackraste berättelser faller platt på grund av rädslan att ta risker.

Kokoro Anzai (Ami Toma) är en skygg tonåring i Japan som slutat gå till skolan. Mobbad och utstött låser hon in sig på sitt rum där hon inte skulle ha något emot att försvinna för alltid. Tills en dag, när hennes spegel lyser upp och slukar henne hel. Kokoro vaknar upp i ett vackert slott där hon möter sex andra tonåringar. Slottets lilla härskarinna Vargdrottningen avslöjar varför de är här – de har ett år på sig att finna en gömd nyckel i slottet. Personen som hittar nyckeln får sin innersta önskan uppfylld i utbyte mot att ingen av dem kommer att minnas deras tid i slottet. Vad som tycks vara grundstenarna till en intensiv och intrigdrypande tävling blir dock något helt annat när tonåringarna lär känna varandra, och den sanna orsaken till varför de är där.

Jag förstår varför boken Det ensamma slottet i spegeln, skriven av Mizuki Tsujimura 2017, fick en manga- och animeadaption så nära på den första releasen. Både boken och mangan har hyllats av kritiker och fans för sin gripande skildring av mobbing och utanförskap samtidigt som den har en upplyftande efterklang. Många av Japans mest framgångsrika animefilmer hanterar teman om utanförskap men få har gjort det med lika våldsamma trovärdighet, inte sedan Belle (2021) eller A Silent Voice (2016).

Historien har dock lidit offer för usel regi och manus i filmadaptionen. Den mest stickande nålen i ögat är dialogen och scener som är som tagna ur utbildningsvideor om mobbning man visar för mellanstadieelever. Det är uppenbart att filmens menade målgrupp är av den yngre åldern, men det betyder inte att man måste dumma ner karaktärsintroduktioner till “Jag heter Rion. Jag gillar fotboll”. Dessvärre fortlöper detta pinsamma stilval hela filmen och ingen av karaktärerna förutom Kokoro blir mer än lösa karikatyrer man mår lite illa av när de öppnar munnen.

För lite för sent

Som antytt är anime genren av överdrivenheter och risker. Det ensamma slottet i spegeln är det sällsynta fallet där fler gränser kunde ha tänjts. Animationen och världen kunde ha varit mer storslagen, mer magisk, för att göra grundmaterialet rättvisa. Karaktärerna skulle ha tjänat på mer utrymme för utveckling, speciellt med tanke på deras tragiska bakgrunder som avslöjas allt för sent, och i samma led kunde röstskådespelarna levererat bättre. För guds skull, en av skådespelarna är Yuki Kaji, en av animevärldens mest framstående röstskådespelare.

Varför då, med allt detta som talar mot Det ensamma slottet i spegeln, får den inte en etta i betyg? För att slutet vänder på allt. Vid andra halvlek rycks mattan undan fötterna och allt lidande fram tills nu får payoff. Ledtrådarna om ungdomarnas sanna syfte i slottet knyts ihop på det mest hjärtskärande vis och scener som känns som en klapp och örfil på samma gång stakas på varandra i ständig ström och man undrar om man tittar på samma film. Vad som började som en mjäkig antimobbingfilm slutar som en komplex coming-of-age som chockar med sin råa tolkning av ung tragedi. Det är bara synd det kom för sent.

Mer kan inte sägas utan att avslöja för mycket. Se den med ett öppet sinne och kom ihåg att den menade målgruppen fortfarande har hemläxor. Det betyder dock inte att historien inte kan avnjutas av alla åldrar – för alla har vi varit unga någon gång.

"Det ensamma slottet i spegeln går" på bio nu.