Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Belle

Belle (2021)

  • 2 tim 1 min
  • Äventyr, Drama
Mimi Dahlén | Recension
26 juli 2022
Mimi Dahlén | Recension
26 juli 2022

Inte din typiska Skönheten och odjuret

Framtiden är läskig. Men "Belle"s tolkning av VR och sociala medier ger mig hopp. Framförallt är det en fin berättelse om ensamhet, trauma och hopp.

  • Regi:
    Mamoru Hosoda
  • Manus:
    Mamoru Hosoda
  • I rollerna:
    Kaho Nakamura, Ryô Narita m.fl.

Man kan alltid lita på att animekulturen kan hitta det vackra i det fula. Belle centrerar kring något så obegripligt stort och läskigt som den virtuella världen, den där inre dimensionen bakom skärmarna som vi absorberas allt djupare i för varje uppgradering. Tidigare filmer har granskat det obehagliga med denna osynliga värld utom kontroll eller styre medan andra har filmat den genom en humoristisk lins (som min personliga favorit: Spy Kids 3: Game Over). Efter ha sett ångestduscharna Inception (2010) och Paprika (2006) så är Belle en varm, tröstande kopp te kategoriserad under samma koncept.

Suzu är en ensam högstadietjej i Japan som sörjer sin döda mor. Att se henne dö för att rädda någon annan lämnade henne kluven: varför behövde hon slitas ifrån henne för att någon annan ska få vara kvar? Vad var meningen med det? Detta lämnar Suzu med en gnagande önskan om att finna ett syfte, och det finner hon i den virtuella världen U. Detta högteknologiska vidunder anammar ens essens och skapar ett alter-ego som fritt kan röra sig i en oändlig värld av möjligheter. Suzus alter-ego Belle blir snabbt en älskad idol med en ängels röst och för en stund tycks Suzu ha funnit sin mening.

Gör plats för: Odjuret.

Den som hör premissen och tänker att detta är ännu en retelling av Skönheten och Odjuret kunde inte ha mer fel. Och den som snarare slirar åt Hanna Montana-hållet... Tja, det ligger kanske något i det. Men lyft på fördomsbrillorna en aning och försök se Belle för den fantastiska berättelsen den faktiskt är. Ännu en gång har Mamoru Hosoda, skaparen till framgångsrika och Mirai (2018), gett oss en emotionellt stark och vacker berättelse som slår på alla hjärtsträngarna.

Inte typisk "Skönheten och odjuret"

Odjuret är inte den man tror att det är. Och Skönheten är inte den man tror att hon är. Båda två håller mörka hemligheter djupt inom sig som endast får utlopp i en gränslös värld där de kan vara några andra än sig själva. Den enda skillnaden mellan dem är att Odjurets mörker manifesteras som ett våldsamt monster, medans Suzus sorg äntligen blir något vackert. Deras historia och vänskap är simpel men det är det som gör den så omöjlig att se bort ifrån. Alla människor bär på ett mörker och det gestaltas olika hos alla, och Belle visar utan att bli allt för sockerdrypande klyschig att ingen behöver vara ensam. Även ett odjur kan en gång ha varit en älskad prins.

Jag är så innerligt tacksam att Belle inte tog den enkla vägen och blev en berättelse om alter egots framgång, avundsjuka vänner och "älska dig själv som du är"-sensmoraler. Berättelsen är genuin och räds inte för att blotta den verkliga världens fulhet i kontrast till den färgsprakande världen U. Den fantastiska animationen förstärker filmens alla element utan att bli skrytsam eller onödigt avancerad. Krocken mellan hyperrealistiska skolmiljöer och U:s oändliga regnbågshabitat understryker precis hur ytan inte alltid representerar insidan, en insikt som filmen lägger stor betoning på.

Ett sista ord innan du springer och köper biobiljett: Du vet inte vem odjuret är. Du tror att du vet men du gör det inte. Och när det avslöjas kommer det kännas som en klapp och en örfil på samma gång.

Överens? Bra. Nu kan du fortsätta. "Belle har premiär 29/7.

NÄSTA ARTIKEL