”Peaky Blinders: The Immortal Man” är inte lika rakbladsvass som serien

Det har passerat nästan fyra år sedan vi senast fick se Cillian Murphys Tommy Shelby. När han nu dyker upp i Netflix-rutan igen, med grånat hår och hemsökt av sitt förflutna, är det inte utan att det pirrar till en aning. He's back. Typ.

Tommy Shelby är blek kopia av den fruktade gangster han en gång var och filmen känns även den som en svagare imitation av seriens glansdagar.

En stark premiss – med svag koppling till serien

Året är 1940 och Tommy Shelby har dragit sig tillbaka. Den enda han fortfarande har vid sig i sin stora men fallfärdiga herrgård är Johnny Dogs (Packy Lee). Tommy låter inte ens systern Ada (Sophie Rundle) köra fram till huset. Han ser spöken från det förflutna och försöker bearbeta konsekvenserna av livet han levt genom att skriva en bok. Någon form av ro ger det isolerade livet honom dock inte.

Samtidigt, ute i verkligheten han stänger ute, rasar ett världskrig. Nazisterna är redo att skrida till verket med en plan som ska krascha den brittiska ekonomin och på den vägen avgöra kriget till deras fördel. För att lyckas med planen vänder de sig till Peaky Blinders, vars ledare nu heter Duke Shelby (Barry Keoghan) – Tommy Shelbys äldsta son. 

Med sonen i knipa, och påmanad av den övertygande spåkvinnan Kaulo (Rebecca Ferguson), har Tommy inget annat val än att placera baskern på huvudet för att ge sig ut på Birminghams gator igen.

Ett karaktärsgalleri som bleknar i jämförelse med seriens

Premissen är i sig kittlande – det känns som ett klassiskt Peaky Blinders-upplägg – men i praktiken är det svårt att engagera sig till fullo i berättelsen. En av de stora behållningarna med Peaky Blinders har alltid varit det fascinerande galleriet av karaktärer, inte minst inom Shelby-familjen. När så gott som alla av dem (inte riktigt alla) nu lyser med sin frånvaro är känslan av att något fundamentalt saknas oundvikligt. 

De nya karaktärerna som introduceras är intressanta. Barry Keoghan, en personlig favorit, är övertygande i rollen som Duke Shelby, men det är inte en karaktär vi har någon direkt relation till sedan tidigare och filmen gör inga direkta försök att etablera det bandet.

LÄS OCKSÅ: Älskade danska krimseriens nya säsong närmar sig – ny smygtitt släppt

Rebecca Fergusons karaktär väcker också en del missnöje hos mig. Den är dessvärre är ett av filmens svagaste kort. Det är absolut inget fel med själva skådespeleriet från Fergusons sida – vi vet alla vilken kapacitet hon har – men hon har tvingats på en dialekt som får mig att vilja gömma mig bakom soffan. Inte heller kring den här karaktären lyckas serieskaparen och manusförfattare, den ofta så skicklige Steven Knight, skapa något engagemang.

Som om inte det vore nog slår karaktären hål på den övernaturliga mystik som gjort serien så spännande. Synerna, vidskepelsen och spådomarna har alltid funnits med i berättelsen, men subtilt och mer som en spännande krydda än som basen i själva grytan. Den subtiliteten är som bortblåst. Tyvärr. 

Ett nytillskott som jag däremot tycker fungerar relativt bra är Tim Roth i rollen filmens antagonist, som springer nazisternas ärenden England. Han ges motiv och en drivkraft och Roth tillför flera egenheter som gör karaktären genuint intressant. Dessvärre ges han mindre och mindre utrymme ju längre filmen lider, när det borde varit tvärtom. 

Steven Knight har skapat ett söligare ”Peaky Blinders”-avsnitt

En av mina få invändningar mot Steven Knights arbete med Peaky Blinders-serien är att han stötvis avverkade handling i för högt tempo och med extrema twists, som ofta ignorerade logik, för att få så stor chockeffekt som möjligt. Lustigt nog är det en aspekt jag verkligen saknar i The Immortal Man. Filmen känns som ett typiskt Peaky Blinders-avsnitt, bara utdraget till två timmar. Knight hade kunnat avverka handlingen i The Immortal Man på halva tiden – vi har sett honom göra det många gånger förr – och resultatet hade blivit bättre.

Den där typiska Steven Knight- och Peaky Blinders-twisten som givetvis finns i filmen saknar också finessen av liknande vändningar från serien. Twisten är med, men jag tror inte en enda tittare kommer känna sig överraskad av den. Det är en av de mest förutsägbara som konstruerats i Peaky Blinders-universumet.

Cillian Murphy och känslan gör ”The Immortal Man” värd att se

Det blev en lång rant om allt som störde mig med den här filmen, men det finns faktiskt gott att säga om den också. Filmen är precis lika stilsäker som serien – från kostym och scenografi till musikval – och bara det att man får se Cillian Murphy som Tommy Shelby igen är anledning nog att klicka igång The Immortal Man. 

Är man ett fan av Peaky Blinders sedan tidigare bör man för all del se The Immortal Man. Det här är ett kärt återseende av en älskad karaktär och en ikonisk tv-serievärld. 

Och alla tidigare invändningar till trots så funkar ändå det mesta. Saken är bara den att det stannar där – det mesta är okej, eller bra-ish, men det finns ingenting som ingjuter en ”wow”-känsla. Det tycker jag man borde kunna förvänta sig av en grand finale efter så många år. 

Genom nästan hela filmen kan jag aldrig släppa känslan av att ”The Immortal Man” bara känns som en rostigare variant av den ofta så rakbladsvassa serien. Men visst, godkänd är filmen ändå.

”Peaky Blinders: The Immortal Man” finns nu att streama på Netflix.

LÄS OCKSÅ: Tre lysande thrillerserier som nu går att sträckkolla på Netflix

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Peaky Blinders: The Immortal Man