Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Parallella mödrar

Parallella mödrar (2021)

  • 2 tim 3 min
  • Drama
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
31 januari 2022
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
31 januari 2022

Ännu en fjäder i den spanske mästarens hatt

Nu kommer Pedro Almodóvars 23 långfilm till landets biografer. Filmtopps Eric Diedrichs har sett filmen och njuter av upplevelsen.

  • Regi:
    Pedro Almodóvar
  • Manus:
    Pedro Almodóvar
  • I rollerna:
    Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde m.fl.

Precis som det brukar vara med den 72-årige auteurens verk, finns det mycket att säga om Pedro Almodóvars nya film Parallella mödrar. Inte minst för att det är mycket som händer. Att han är helt orädd för att pressa in otippade vändningar och flippade backstories i sina frispråkiga, många gånger queera, historier vet alla som har sett någon av hans filmer.

Så är även fallet i Parallella mödrar där mödraskap, svartsjuka och lögner vävs samman i en Hitchcock-osande värld där regissören även gräver i Spaniens fascistiska förflutna – bokstavligen. En gammal massgrav figurerar nämligen som historiens yttre ramverk.

Tekniskt fulländat hantverk

Huvudrollen Janis spelas av Penélope Cruz (lika enastående som hon brukar i Almodóvars filmer). Hon blir på smällen efter att ha inlett en affär med rättsantropologen Arturo (Israel Elejalde) och föder barn samtidigt som Ana (Milena Smit). De båda kvinnorna knyter ett band till varandra på BB, men något kommer snart att vända deras liv upp och ned. Parallellt försöker Arturo se till att en massgrav som Janis gammalmorfar ligger i vänds upp.

Tekniskt sett är Parallella mödrar ännu en fullpoängare för Almodóvar. Fotot, liksom berättandet, är löjligt säkert. Så klart, eftersom detta ändå är Almodóvar, jobbar Janis också som fotograf och tar läckra bilder på allt från handväskor till fräna modeller. Likaså får vi kort bekanta oss med en teaterregissör som ser ut ungefär som Almodóvars alter egon brukar göra. Därtill har vi ett fantastiskt soundtrack i klassisk Bernard Hermann-anda.

Om vi ser till filmskaparens vida filmografi är Parallella mödrar rent stämningsmässigt som en blandning mellan The Skin I Live In och Smärta & ära. Det är betydligt mer sansat än hans extravaganta 80- och 90-tal, men tillräckligt oförutsägbart och personligt för att endast kunna existera i Almodóvars värld. Visst, man förstår tidigt var historiens första stora twist ligger, men det är inte det som får oss att hålla oss på spänn utan vad karaktärerna själva kommer att göra när de får veta vad vi redan vet. Mer "Hitchockian" än så har nog aldrig Almodóvar varit. Det är en masterclass i tillskruvad dramaturgi.

"Parallella mödrar" har biopremiär den 4/2.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL