Ögonblick av omskakande obehag i ”Verity” – nya stjärnspäckade thrillern

Verity är ett uppskattat försök att blåsa liv i en typ av thriller som sällan görs längre. Typen där stämning och atmosfär är lika viktiga för att skapa nerv som handlingen i sig och där obehaget får gro i det outtalade. I öppningen av Verity vilar kameran på ett avskilt beläget lyxhus med en hotfull fasad, samtidigt som filmtiteln träder fram i röda bokstäver i ett typsnitt som osar av den gamla skolans thrillers. 

Stundtals lyckas Verity också fånga den där svunna thrillerkänslan den så uppenbart försöker återskapa, men problemet är att filmen samtidigt har så många andra svävande ambitioner att helheten i mynnar ut mest i ingenting. Den vill vara en klassisk thriller. Den vill vara en modern thriller. Den vill vara en erotisk thriller. En romantisk thriller. En kriminalthriller. Och jag, jag vill vara i händerna på en film med en tydlig vision. 

LÄS OCKSÅ: Här är 2000-talets 100 bästa tv-serier – hur många har du sett?

”Verity” vaggar in dig i en falsk trygghet

Lowen Ashleigh (Dakota Johnson) är en skicklig men kämpande deckarförfattare som fortfarande väntar på sitt stora genombrott. En unik möjlighet uppenbarar sig för henne när hon erbjuds att spökskriva åt Verity Crawford (Anne Hathaway), planetens mest framgångsrika författare. Lowen anställs av Veritys charmige och vänlige make, Jeremy (Josh Hartnett). Hon flyttar in i deras flådiga och isolerade villa i Vermont, för att enkelt kunna gå igenom Veritys anteckningar och påbörja det fortsatta arbetet med hennes böcker.

Det dröjer inte länge innan Lowen hittar ett opublicerat och undangömt självbiografiskt verk av Verity – och upptäcker en rad chockerande avslöjanden om hennes och Jeremys liv. Dag för dag blir den drömlika vistelsen i makarna Crawfords hem allt obehagligare för Lowen, men parallellt finns det en ömsesidig attraktion mellan henne och Jeremy som gör det värt att stanna.

Något som ”Verity” gör riktigt bra är att vagga in tittaren i en falsk trygghet. En handfull tillfällen under filmens gång sjunker jag slappt ned i biostolen med känslan av att titta på ett stillsamt drama – och i de stunderna slår den till med vändningar eller mindre jump scares. I ögonblick är Verity en genuint obehaglig thriller.

LÄS OCKSÅ: SVT:s nya restaurangsåpa ”Hunger” är ljummen – men har sina ljusglimtar

En thriller som tar udden av sig själv

Verity är baserad på en roman av Colleen Hoover, en av Hollywoods älsklingsförfattare just nu. De senaste årens Det slutar med oss (2024), Ångrar dig (2025) och Minnen av honom (2026) är alla adaptioner av Hoovers verk. 

Jag har inte läst romanen Verity från 2018, men jag kan inte tänka mig att den är tonalt spretig på samma sätt som Michael Showalters (The Big Sick, The Idea of You) filmatisering.

Det tydligaste exemplet på hur svårt filmen verkar ha att välja riktning är kontrasten mellan den Stephen King-doftande öppningen av som jag beskrev i recensionens första stycke och att den kastar in sådant som intervjusnuttar där den fiktiva karaktären Verity Crawford intervjuas av Sean Evans i YouTube-fenomenet Hot Ones (där kändisar äter kryddstarka kycklingvingar och samtidigt får svara på frågor). 

Den analoga och klassiska känslan i delar av filmen kolliderar flera gånger med element som bryter tonen, vilket gör det svårt att helt slukas av världen. 

Jag är inte heller tillfreds med filmens sista akt. Dess klimax, dess sluttwist, dess sätt att grumla gränsen mellan sanning och fiktion – ett genomgående tema i filmen – tycker jag underminerar handlingen i stort och lämnar mig med en känsla av ”jaha?”. 

Det finns små ögonblick av briljans i ”Verity”, och beundransvärda ambitioner. Men för min del upplever jag att filmen skjuter sig själv i foten för många gånger för att kunna motivera ett betyg bortom godkänd. 

”Verity” har svensk biopremiär fredagen den 2 oktober.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Verity