Nya ”The Roses” med Cumberbatch och Colman ”är inget mindre än briljant”

Jay Roachs nytolkning av klassikern The War of the Roses är ingenting mindre än briljant. Det börjar så lovande. Theo och Ivy som möts och två minuter senare står de i ett kylrum och låter passionen explodera. Pang på. Deras relation har samma känsla som när man ser ett gammalt gift par skoja med varandra – men ganska snabbt blir det tydligt att kärleken de bygger inte är så rosendoftande som man först trodde. Den sticks ganska rejält.

Jay Roach, som tidigare gjort Meet the Parents och Austin Powers, skruvar här upp sitt komiska sinne till mörkare nivåer. Och det fungerar. The Roses är både tragisk, absurd och hejdlöst rolig.

Karaktärer som rör om i grytan

Olivia Colman och Benedict Cumberbatch är strålande tillsammans. De fångar både den där första stormiga förälskelsen och den bittra, nästan barnsliga maktkampen som följer när kärleken börjar krackelera. Att se dem kasta sig mellan passion och hat är ren njutning. Det finns ekon av Elizabeth Taylor och Richard Burton i Who's Afraid of Virginia Woolf? i hur de navigerar mellan ömhet och grymhet, fast med en mycket modernare komisk touch. 

Bland birollerna sticker Kate McKinnon ut som Amy. Hon är precis så obehaglig och rolig på samma gång som bara McKinnon kan vara – en påminnelse om hur viktigt det är med karaktärer som rör om i grytan. På sättet hon sexuellt försöker närma sig gifta män är genialiskt roligt och briljant.

LÄS OCKSÅ: Veckans 6 bästa filmer och serier – sevärda höjdpunkter

En underliggande thrillerkänsla

Manuset av Tony McNamara (The Favourite) är lika vasst som man förväntar sig. Han blandar svart komik med träffsäker dialog och lyckas skapa en historia som på ytan är komisk, men under ytan handlar om något betydligt större: vad händer när jämställdheten i en relation rubbas, när den ena flyger och den andra faller? Dessutom lyckas Tony skickligt balansera mellan ett flertal olika genrer. Han lyckas både få in en underliggande thrillerkänsla samt en drös actionfyllda scener i en film som är så komiskt absurd som denna.

Tempot är kvickt, nästan andfått ibland, men utan att kännas stressigt. Precis som i en verklig relation får man aldrig riktigt andas ut och det är också det som gör filmen så nervigt spännande. Samtidigt arbetar filmen med små detaljer som höjer humorn på ett genialiskt sätt. Det är både komiskt och brutalt när Theos pappa ber sina barn skriva under ett kontrakt om att bli elitidrottare eller när vi får höra att han läst Bukowski för barnen – en poet vars bittra cynism är allt annat än barnvänlig. 

En film vars tematik verkligen biter till

I början ser vi Ivy och Theo som en drömrelation. De skrattar, de älskar, de inspirerar varandra. Men ju mer tiden går desto mer faller fasaden och plötsligt står de i ett krig där frågan om vem som ska få huset blir symbolen för allt som gått fel.

Det finns en smarthet i The Roses som gör att den inte bara fastnar som en svart komedi. Den blir också en kommentar om vår samtid. I en tid där relationer ofta förväntas rymma både passion, karriär, vänskap och balans är det inte konstigt att så många brister under pressen. Filmen visar, med humor som vapen, hur snabbt en relation kan gå från idyll till maktkamp – och att kampen inte alltid handlar om huset eller pengarna, utan om något djupare.

I slutändan vill The Roses säga något om kärlekens skörhet. Att relationer kan börja som en saga, men att kärleken måste överleva inte bara vardagens småsaker utan också den ständiga kampen om makt, framgång och jämställdhet. Så visst, kärlek kan dofta rosor, men vi får inte glömma att kärleken också kan stickas rejält.

”The Roses” har svensk biopremiär fredagen den 29 augusti.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.