Nya ”The Hunger Games: Sunrise on the Reaping” lyckas inte bjuda på något nytt
Filmtopps Nathalie Leth sveps inte med av de drypande känslorna när Haymitch Abernathys bistra bakgrundshistoria berättas i nya ”Hunger Games”-filmen.
Recension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping (2026)
Den senaste filmen i Hunger Games-serien följer den unge Haymitch Abernathy, långt innan han blev Katniss och Peetas cyniske mentor. Berättelsen utspelar sig under de 50:e Hungerspelen, även känt som det andra Quarter Quell, där Haymitch tvingas kämpa för sin överlevnad i en av de mest brutala upplagorna av spelen. Samtidigt får vi en djupare inblick i hans bakgrund och de händelser som formade honom till den person vi senare lär känna i originalfilmerna.
LÄS OCKSÅ: ”Primetime” är en visuell feberdröm med en Oscarsvärdig Robert Pattinson
Mycket känns igen i ”Sunrise on the Reaping”
Många karaktärer som vi har sett i de tidigare filmerna återanvänds men de största rollerna tillfaller nya ansikten. Men även om nya ansikten tar störst plats så är det fortfarande samma scener som vi placerat dem i. Utlottningen av de nya tävlande är densamma, de bittra minerna på tåget mot huvudstaden är desamma och träningen och publikflörtandet är... ni gissade rätt, samma veva en gång till.
Och den lilla originalitet som är tilltänkt att tillfalla efter den snarlika introduktionen drunknar nånstans i ljudet av Haymitchs emotionella hulkande. Jag säger inte att han inte har rätt att gråta men efter ett tag blir det faktiskt mest pinsamt. Det är som när kompisen får en snefylla och men ger några trötta klappar på axeln som tröst men innerst inne är man frustrerad då man vet att det roliga är slut.
Överemotionellt och eländigt: ”Sötsliskigt”
Faktum är att filmen i den sista halvan är så sötsliskigt emotionell och Haymitch måste hela tiden spela den ofrivillige hjälten som bönar och ber ”ta mig istället!” varje gång någon går ett grymt öde till mötes. Det trycks så förbaskat hårt mot tårkanalerna om och om igen att det nästan känns som ett hot. Men jag står orädd och känner mig inte ett dugg så sentimental så som filmen är.
Förutom floder av tårar så är det ett fruktansvärt eländes elände vi måste stå ut med. Det finns inte så mycket som en smygfis som insinuerar någon form av ljusglimt och en stor biopublik kan behöva en liten paus av något hoppfullt och lite värme när filmen börjar pressa upp emot tre timmar av ren och skär svärta och misär.
LÄS OCKSÅ: Fansen älskar att Robert Pattinson blir nästa James Bond: ”Enastående val”
Produktionen ser åtminstone väldigt bra ut
Bortsett från att jag har förbaskat tråkigt så kan man ju, om man vill, åtminstone njuta av en snygg produktion. Påmpat och stået kring den årliga paraden som simmar i lila och gul rök är förbaskat häftig vilken vinkel man än ser på den. Kläderna hade kunnat ta ut svängarna på fler karaktärer än de enstaka få som fått extra punch i garderoben men i övrigt fångar de åtminstone den knasiga andan av föregående filmernas färgsprakande plagg.
För den som är ett fan av föregående filmer så kan jag absolut inte be någon att undvika att se varför Haymitch blev den dystergök han blev, men det är ju inte med vidare rask takt man behöver ta sig till biografen.
”The Hunger Games: Sunrise on the Reaping” har biopremiär onsdag den 18 november.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
Info om: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping
Speltid: 2 tim 38 min
Regi: Francis Lawrence
I rollerna: Joseph Zada, Mckenna Grace, Jesse Plemons, Ralph Fiennes, Edvin Ryding, Elle Fanning m.fl.