”Primetime” är en visuell feberdröm med en Oscarsvärdig Robert Pattinson

Robert Pattinson blir Chris Hansen i en feberdröm om 2000-talets mest ökända tv-format. Fruktansvärt snyggt men manuset slutar innan det börjat.

Thindra Rundström
”Primetime” är en visuell feberdröm med Robert Pattinson i toppform
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens. Betyg och mer information i slutet av artikeln.

Recension: Primetime (2026) – Pattinson levererar på Oscarsnivå

Om du var uppkopplad någon gång under 2000-talet vet du precis hur det går till. En man kliver in någonstans i en amerikansk förort säker på att han ska träffa en tonåring han chattat med. Istället står där en lugn man i kavaj med tv-kameror i ryggen och ber honom sätta sig ner. To Catch a Predator blev ett av decenniets mest sedda och mest omdebatterade program och programledaren Chris Hansen förvandlades till något mitt emellan folkhjälte, internetfenomen och mardröm. Nu är det Robert Pattinson som knäpper kavajen och han gör det med precision.

”Primetime” är en visuell feberdröm med Robert Pattinson i toppform
Foto: Nordisk Film. 

Bygger på programmets mörkaste ögonblick

Året är 2006. Hansens fasta inslag i Dateline NBC har blivit en ratingsuccé men nu ska det lyftas till bästa sändningstid mot konkurrenter som Lost. Då räcker det inte med vanliga fall. Hansen och hans team med producenten Andie Bender (Merritt Wever) och den självutnämnda vakthundsorganisationen Perverted-Justice i ryggen behöver fånga något större. Ett fall så stort att hela Amerika måste titta. Samtidigt hotar en skvallertidning att avslöja Hansens otrohet och trycket växer.

Regissören Lance Oppenheim kommer från dokumentärfilmen och manuset av Ajon Singh bygger löst på en berömd tidningsartikel om ett av programmets mörkaste ögonblick. Ett tillslag i Texas som slutade i en verklig tragedi. 

Pattinson är definitivt en värdig Oscarsfavorit

Den nyutnämnde James Bond-skådespelaren Robert Pattinson har haft ett år som de flesta skådespelare bara drömmer om och Primetime är kronan på verket. Hans Chris Hansen är en man som övat in sin egen myt framför spegeln. Håret sitter som gjutet, rösten är alltid en halv ton för lugn och när han kliver fram ur skuggorna gör han det som om han spelar huvudrollen i sin egen superhjältefilm. Det är både hysteriskt roligt och djupt obehagligt.

Det mest imponerande är hur Pattinson låter fasaden spricka. För varje vecka ska programmet bli större, fulare och mer sensationellt och mannen bakom kavajen börjar långsamt lösas upp. Jägaren blir besatt av bytet tills man inte längre är säker på vem som egentligen är farligast i rummet. Att Pattinson redan diskuteras som Oscarsfavorit är inte förvånande alls.

”Primetime” är en visuell feberdröm med Robert Pattinson i toppform
Foto: Nordisk Film.

En feberdröm man vill ha mer utav

Rent visuellt är Primetime något av det mest originella året har att erbjuda. Filmen är inspelad på video och sedan överförd till det fyrkantiga formatet från tjock TV eran. Resultatet är kornigt, sjaskigt och samtidigt hypnotiskt vackert. Färgerna och ljussättningen är helt fantastiska och hela filmen känns som en feberdröm någonstans mellan verklighet och fiktion.

Nästan som om man somnat framför teven klockan två på natten och vaknat upp inuti den.

Filmens mest obekväma figur är Dan (Skyler Gisondo). Han är en ung skådespelare som tar jobbet i hopp om att det ska ge honom medlemskap i det amerikanska skådespelarfacket SAG, biljetten som krävs för att få riktiga roller i Hollywood.

Han är naiv, exalterad och så ungdomlig att det skaver att se honom i rollen och det är just därför han fungerar. Genom honom ser vi hur en vanlig människa långsamt sugs in i något som är mycket mörkare än han förstår. Gisondo spelar honom med en nervös energi som gör att man vill dra ut honom ur bilden.

Ett manus som inte håller hela vägen

Här börjar problemen. För all sin stil och intensitet, vet Primetime inte riktigt vad den vill säga. Filmen visar hur programmet krossar verkliga människor men stannar aldrig tillräckligt länge hos någon av dem. Vi ser Hansen falla men vi förstår aldrig riktigt vem det är som faller. När filmen sent försöker förklara honom med en tung bakgrundshistoria och några närmast övernaturliga skräckinslag blir det mer pretentiöst än avslöjande. Det känns som om filmen plötsligt inser att den glömt ge sin huvudperson ett inre liv och försöker rätta till det på fem minuter.

Otroheten som jag tycker borde ha varit en av de saker som får Hansens värld att rasa nämns i förbifarten och glöms sedan bort. När filmen äntligen når sin avgörande vändpunkt tar den slut nästan direkt som en tv-sändning som klipps mitt i ett reportage. Det är sällan man lämnar en biosalong och önskar att filmen hade varit längre. Här önskade jag det.

”Primetime” är en visuell feberdröm med Robert Pattinson i toppform
Foto: Nordisk Film.

Robert Pattinson i toppform

Primetime är en film man har svårt att släppa men som också är svår att älska. Den är oförskämt snygg, ofta spännande och bärs av en Robert Pattinson i toppform. Men under den glittrande ytan finns en berättelse som aldrig riktigt vågar sätta sig ner och ta samtalet på allvar. Ironiskt nog, med tanke på vem den handlar om.

”Primetime” finns att se under Stockholms filmfestival och har sedan premiär på resterande biografer i Sverige den 20 november.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Primetime

Genre: Thriller
Speltid: 1 tim 49 min

Regi: Lance Oppenheim
I rollerna: Robert Pattinson, Merritt Wever, Skyler Gisondo, Phoebe Bridgers, m.fl.
Filmtopps betyg:
ANNONS

NÄSTA ARTIKEL