Nya ”Supergirl” är en lättsmält sommarfilm som ”både underhåller och berör”

När James Gunn utannonserade sin nystart av DC Comics-filmatiseringar mötte jag avslöjandet av en Supergirl-film med skräckblandad förtjusning. Anledningen var att den skulle adaptera Tom Kings och Bilquis Evelys moderna mästerverk, Woman of Tomorrow, den kanske enskilt bästa Supergirl-historia som någonsin satts i pränt.

Jag kunde beundra ambitionen, men insåg också att de hade en tuff uppgift framför sig om de ville göra den åtta nummer långa miniserien rättvisa på vita duken. Med en ytterst lyckad debut i form av fjolårets suveräna Superman vågade jag ändå hoppas på det bästa.

Nu, efter flertalet kompositörbyten och rekordmånga testvisningar och omklippningar är filmen i hamn.

En vilsen hjälte tyngd av skuldkänslor

När vi introducerades till denna iteration av Supergirl mot slutet av ovannämnda Superman blev nog många tagna på sängen när vi fick stifta bekantskap en berusad och barsk Kara Zor-El som valsade in i Stålfästningen för att hämta sitt husdjur, superhunden Krypto. Vi fick där veta att hon reser runt till solsystem med röda solar, som gör henne svagare, primärt för att alkohol ska ha någon som helst effekt på henne, och det är i en sådan situation vi får stifta bekantskap med henne även denna gång.

På en avlägsen planet firar hon sin 23-årsdag i ren misär. Hon är vilsen och dras med ett kraftigt fall av överlevandeskuld efter att ha sett sin hemvärld, sitt folk och sin familj tyna bort och dö framför sina ögon medan hon ensam fick överleva. Mitt i detta blir hon motvilligt indragen i en konflikt när den unga, hämndlystna flickan Ruthye dundrar in i hennes liv. Hennes familjs mördare, banditen Krem och hans kumpaner, förgiftar i kaoset Krypto och stjäl Supergirls skepp i sin flykt.

Med bara tre dygn på sig att rädda sin hund tar hon upp jakten på Krem, med Ruthye hack i häl.

Mycket mer än bara ”Superman med kjol”

Milly Alcocks Supergirl är, likt sin serieförlaga, mycket mer än bara ”Superman med kjol”, vilket ofta är hur hon brukade porträtteras. Ovannämnda trauma används effektivt för att definiera henne som en unik och utmärkande personlighet i kontrast till Supermans evigt hoppfulla karaktär. Alcock axlar rollen med bravur och spelar även väl mot Eve Ridleys unga och naiva Ruthye, och det är i de mer introspektiva scenerna med dessa, när filmen får lite andrum, som den skiner som starkast.

Som tidigare nämnts finns en väldigt stark grund att arbeta utifrån och regissören Craig Gillespie tar tillvara på mycket av detta.

Filmen förlitar sig för mycket på spektakel

Dessvärre väljer filmen oftast bombast, spektakel och säkra kort inramat av ett James Gunn-mixtape större delen av tiden. Det blir aldrig dåligt eller tradigt, och ett par actionscener sticker ut som finurliga – bl.a. en tidig sådan som involverar teleporterande teknikpirater.

Efter tjugotalet år av konstant overload av superhjältefilmer upplevs dock det mesta som ”been there, done that” och aningen oinspirerat, och då flera av förlagans mer fantastiska och innovativa element lyser med sin frånvaro här lämnas jag med en känsla av bortkastad potential.

Att Matthias Schoenaerts Krem dessutom är så papperstunn och platt skriven som filmens antagonist gör inte saken bättre, och här fanns definitivt utrymme för mer nyans.

Jason Momoa sparkar röv som Lobo

Men Lobo då? Det har ju snackats mycket om Jason Momoas drömroll, och absolut, han är född för att spela den rökande, odödlige prisjägaren. Han tuggar sönder och stjäl varenda scen han är med i, men… och det här är ett stort men, han hade också kunnat klippas bort från filmen utan att något av större vikt hade förändrats. Om du bara är ute efter att få se Lobo sparka röv kommer du att bli nöjd, men för egen del vill jag ha lite mer än simpel fanservice, och så sett är hans inklusion överflödig och skriker enbart fan-frieri mer än något.

Jag är inte motsatt till mer Lobo i framtiden, men ge honom då också något vettigt att göra nästa gång.

”En välproducerad och lättsmält sommarfilm”

Så i slutändan har vi alltså en film som förvisso är ojämn, men som rullar fram i ett raskt och behagligt tempo, vilket gör att den aldrig känns överlång eller utdragen. Samtidigt kvarstår dock känslan att det finns en bättre film dold i Warners valv där någonstans, där tematiken kring sorg, hämnd, förlåtelse och förmågan att gå vidare med sitt liv ges större utrymme att blomma ut.

Det vi nu fått, och det jag trots allt ska bedöma, är en välproducerad och lättsmält sommarfilm som sällan tar ut svängarna, som aldrig riktigt vågar ifrågasätta eller ta de där extra stegen, men som likväl både underhåller och berör och som lyfts av ett par starka prestationer. Ibland är det allt som behövs, men jag hade hoppats på mer, och det tror jag är en känsla som framträder oavsett om man är bekant med förlagan eller inte.

Om jag ska avsluta på en positiv punkt kan jag i alla fall med gott samvete säga att den är ljusår bättre än filmen med samma namn från 1984… tack och lov!

”Supergirl” har svensk biopremiär den 26 juni (smygpremiär 25 juni).

Text: Nicolaus Camp

LÄS OCKSÅ: Stor biovecka med 8 premiärer – tips på 3 måsten att se

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: