Recension: Superman (2025) – ”Den Superman vi behöver och förtjänar”
Nya ”Superman” gör nästan allt rätt
Warner Bros. och DC Studios försöker blåsa nytt liv i sitt superhjälteuniversum med James Gunns nya ”Superman”. Nicolaus Camp har sett storsatsningen och är mycket imponerad av resultatet.
För tolv år sedan fick vi en då ny cinematisk inkarnation av Jerry Siegels och Joe Shusters tidlösa superhjälte med Zack Snyders Man of Steel. För bara fyra år sedan fick vi ännu en på våra streamingskärmar med Superman & Lois. Med allt prat om att folk är trötta, utbrända och utmattade av serietidningsbaserade hjältar, hur genren kan vara på väg mot ett slut liknande det som skedde med westerns under 60- och 70-talet, behöver vi verkligen ytterligare en ny Superman?
Efter att ha satt mig i biostolen med viss oro och skepsis går det bara att konstatera att svaret blir ett rungande "Ja!"
En Superman-berättelse vi inte redan kan
Det hade varit enkelt att gå den säkra vägen. Vi hade återigen kunnat följa nyfödde Kal-Els flykt från sin döende hemplanet, Krypton, hur han växer upp och lär sig hantera sina omänskliga förmågor och formas till den superhjälte vi alla känner till i dag.
Här möts vi istället av en värld som i ett rappt textmontage låter oss veta att Superman (David Corenswet) varit i folks vetskap i tre år, och att historien tar sin början med mannen av ståls första riktiga förlust i strid. Detta till följd av att han tidigare blandat sig i en konflikt mellan två stridande nationer utan att ha gått genom de "korrekta" kanalerna för sådant. Det dröjer sedan inte länge innan det visar sig att den megalomaniske Lex Luthor (Nicholas Hoult) har ett finger med i spelet.
”Skapad med kärlek, omtanke och hjärta”
Det blir snabbt tydligt att Superman är en sommarfilm lite utöver det vanliga, en film skapad med kärlek, omtanke och hjärta. Den bjuder på pompa och ståt i sina många effektfyllda actionsekvenser, där inte bara Superman, utan även en trio bestående av Green Lantern-kårens Guy Gardner, Hawkgirl och Mr. Terrific alla får tillfälle att skina starkt i såväl Kaiju-strider som mer jordnära slagsmål. Rachel Brosnahans Lois Lane är full av jävlaranamma samtidigt som hon även har en öm och omtänksam sida. Nicholas Hoult axlar även han rollen som Lex Luthor med en kalkylerande kyla och ett inomstående hat och avundsjuka, vilket får honom att kännas som ett genuint hot.
Det är många bollar i luften, och mycket som händer. På förhand känns det som ett omöjligt uppdrag att jonglera runt filmens alla element och aspekter, men ändå lyckas den med det konststycket och får det dessutom att se busenkelt ut. En stor del av detta går inte bara till James Gunns stensäkra regi och manus, utan även till William Hoy och Craig Alpert. Dessa herrar har tillsammans redigerat ihop filmen till något som rusar fram i en rasande fart. Här ryms även små sidohistorier och lågmälda introspektiva scener fulla av värme, humor och ”the feels”.
Det är det som ger filmen det där lilla extra och gör hela skillnaden mellan ris eller ros i slutändan. Det blir enkelt att se förbi en del inledande expositionsdialog som känns ganska klumpig, sjabbig och malplacerad när resten håller så pass hög klass.
”Corenswet [har] tagit sig an rollen med bravur”
Nu har jag dock kommit så långt in i recensionen utan att ens nämna den här filmens Superman själv. Han är barnaktig i hur han ser på världen väldigt svart och vitt, och är inte alls rädd för att spela ut sitt fulla känsloregister. Allt från frustration, ilska och rädsla till glädje och empati, inramat med en ungdomlig jargong. Att kunna balansera den mytologiska och osannolika storheten som Superman ändå representerar med en jordnära och relaterbar mänsklighet kräver sin rätta skådespelare, och jag är glad över att kunna säga att David Corenswet tagit sig an rollen med bravur.
Det här är en Superman som klantar sig, som ifrågasätter och tvivlar på sig själv, men som aldrig någonsin släpper blicken från det som för honom är viktigt.
För ett tag sedan uttalade sig en av senare års främsta Superman-författare, Tom King, i frågan om hur man skriver vår käre stålman på, enligt honom, bästa möjliga sätt. Hans svar grundas i något den här filmen verkligen tagit tillvara på, att Superman alltid gör det som är "rätt", och vad som än händer runtom honom, så följer vi alltid en man som har goda avsikter, som står upp för sanning och rättvisa, som försvarar de som inte kan försvara sig själva och någon som försöker se det vackra i oss alla.
Gunn kompromissar inte med den visionen alls i sin film, och det gör både den och hans Superman som karaktär starkare. Det här är verkligen den Superman vi behöver och förtjänar i dag, och jag utmanar er alla att lämna salongen utan ett stort leende på läpparna efter att sluttexterna rullat klart.
”Superman” har officiell biopremiär den 11 juli och smygpremiär den 9 juli. Följ Filmtopp på Facebook för att inte missa några av våra läsvärda artiklar.