Nya ”Project Hail Mary” är lysande – den både berör och underhåller

Jag har svårt att se hur någon skulle kunna ogilla Project Hail Mary – för det här är en film som verkligen har allt. Sällan har jag sett filmer navigera mellan olika känslostadier med samma självklarhet som det här rymdäventyret, med Ryan Gosling i en roll som klippt och skuren för honom. 

Ögonblick av spännande action där insatserna är på liv och död. Fåniga stunder med billiga (men charmiga) skämt och slapstick. Konstnärligt vackra scener som får en att förundras. Hjärtskärande insikter. Hjärtevärmande möten. Project Hail Mary levererar allt, och på något sätt utan att det känns spretigt.

En underhållande berättelse om oväntad vänskap

När Ryland Grace (Ryan Gosling) vaknar upp på ett rymdskepp ljusår från jorden har han ingen aning om vem han är eller hur han kom dit. Allt han har är den hopplösa verkligheten av att vara ensam i den oändliga rymden. Gradvis börjar hans minnen återkomma och snart inser Grace att han befinner sig där han gör för att hitta svaret på vad det är som håller på att ta död på solen. Ryland Grace är jordens sista desperata försök att rädda mänskligheten. Han är sin hemplanets ”Hail Mary”.

Grace vet inte exakt vad han letar efter, och att han inte känns helt och hållet förberedd på uppgiften gör det inte enklare. Men samtidigt som hans minne lägger pusselbitarna till hur just han hamnade i den här situationen, uppenbarar sig möjligheten till en oväntad och osannolik vänskap – som kan vara nyckeln till mänsklighetens fortgång.

Värme och glädje mitt i en existentiell kris

På pappret är ”Project Hail Mary” en existentiell berättelse om en ensam mans desperata kamp för att rädda mänskligheten. Det är en inramning som dryper av allvar, ångest och lamslående förtvivlan, men med duon Lord & Miller (Phil Lord och Christopher Miller) bakom rodret blir filmen inte bara ett äventyr genom rymden, utan också genom hela känslospektrumet. 

Är du inte bekant med Lord & Miller sedan tidigare är de regissörerna bakom 21 Jump Street (2012) och Lego-filmen (2014). Det är med andra ord två individer som huvudsakligen tycks drivas av sin humoristiska ådra. Duons bakgrund gjorde att jag satte mig framför Project Hail Mary med viss oro. Jag älskar visserligen Lord & Miller, men hur skulle de någonsin kunna ta sig an den här typen av berättelse och lyckas vara sig själva, utan att underminera allvaret med skämt och trams? 

LÄS OCKSÅ: Nya storfilmen ”Minnen av honom” är ”mer än en klyschig kärlekshistoria”

De lyckades. Och de gjorde det genom att vara sig själva samtidigt som de respekterade sin huvudkaraktärs känslor. De har inte varit rädda för att fylla filmen med humor, men aldrig på bekostnad av vad som är trovärdigt för Grace känslor i respektive ögonblick. Resultatet blir en väldigt mänsklig upplevelse.

Det hade varit lätt att frossa i det miserabla i den här typen av berättelse, men när Lord & Miller låter Grace känna sin sorg och desperation, men också glädje, och utan att förlora sin humor, ramar det in vad det innebär att vara människa (och Ryan Gosling fångar det på bästa möjliga sätt).

Att vi får känna alla känslorna är vad som får Project Hail Mary att sticka ut i genren och som lyfter den till ett högt betyg.

I andra händer hade Project Hail Mary kunnat bli en extremt spännande film, eller djupt filosofiskt – men nu ger den oss lite av varje och i slutändan mynnar det ut i en överraskande emotionell upplevelse.

En nedtrimmad version hade kunnat få full pott

”Project Hail Mary” är verkligen en film som gjord för mig (en av mina favoritfilmer någonsin är ”Moon” (2009), som har en snarlik premiss men mörkare ton än ”Project Hail Mary”), men 4:an jag delar ut i betyg är trots det relativt svag. 

Den främsta anledningen är att filmen är betydligt längre vad den hade behövt vara, vilket blir påtagligt i mittenpartiet när Grace drivkraft inte är lika tydlig som när han försöker lista ut vad sjutton han gör i rymden, eller när vi utforskar hans oväntade vänskap och följer försöken att rädda mänskligheten.

Till viss del tar sista akten också udden av sig själv när den spelar ut samma typ av emotionella kort gång på gång. Såväl mittdelen som de sista 30–40 minuterna hade kunnat trimmas ganska ordentligt för att ge filmen ett bättre flyt och gjort den känslomässigt ännu starkare.

I övrigt finns det också en twist mot slutskedet av filmen som jag tycker är helt felplacerad. Twisten handlar om hur Grace fick rymduppdraget. I isolation är det en stark scen – en av filmens starkaste – men den hade haft mycket större påverkan på berättelsen om den placerats tidigare i handlingen. Då hade den kunnat få konsekvenser, nu känns den istället effektsökande och funktionslös.

LÄS OCKSÅ: Glen Powells nya thriller ”How to Make a Killing” är biofilm för nostalgikern

Med det sagt är det här en väldigt bra film. Otrolig på många sätt. Den må vara för lång och den är inte dramaturgiskt klockren, men den gör det viktigaste rätt – den väcker känslor. Så länge du inte förväntar dig en tung rymdrulle i stil med År 2001 - ett rymdäventyr (1968), eller Interstellar (2014), eller en Lord & Miller-komedi, utan kan se fram emot någonting som rör sig mellan extremerna, så är det här en filmupplevelse värd en biobiljett.

PS. Sandra Hüller (Fritt fall, The Zone of Interest) står inte helt överraskande för en övertygande insats i en av filmens nyckelroller.

”Project Hail Mary” har biopremiär fredagen den 20 mars. Här kan du tävla om biljetter till filmen.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Project Hail Mary