Glen Powells nya thriller ”How to Make a Killing” är biofilm för nostalgikern

Jag tillhör den skara biobesökare som desperat vill ha tillbaka amerikanska thrillerfilmer på duken. Gärna produktioner som inte måste kosta miljarder bara att marknadsföra, och som vågar ta risker – ett motstånd mot den masspsykos som superhjältefilmen och monsterblockbustern har försatt världen i.

Trots att han blivit en stor stjärna verkar Glen Powell vara grundad och föredra filmer som – även om de bygger på förlagor snarare än originalidéer – ger ett mer spännande alternativ till USA-producerad biofilm. Senast gjorde Powell The Running Man och nu är han tillbaka med How to Make a Killing, som är smalare, mörkare och framförallt ännu mer egen.

LÄS OCKSÅ: Netflix älskade småstadsdrama är nu tillbaka – nya karaktärer ansluter

Kan lägga vantarna på släktens förmögenhet – om han kliver före i arvsordningen

How to Make a Killing är fritt baserad på filmen Sju hertigar med Alec Guinness på 40-talet. Handlingen följer arbetarklasskillen Becket Redfellow som aldrig välkomnats av sin stenrika familj. När han inser att deras bottenlösa förmögenhet går i en arvsordning och att pengarna kan gå till honom, bara sju andra personer före honom i ledet dör, bestämmer han sig för att ta det ”som är hans”.

Planen är att mörda sina pengakåta och dryga släktingar, en efter en, tills dess att han själv får ärva skatten. Men hur kan Becket få samtliga dödsfall att se ut som olyckor och beta av alla utan att några misstankar riktas mot honom? 

”Älskar att ’How to Make a Killing’ görs, men filmen i sig är inte särskilt bra”

Det finns en bra grund att stå på här. Idén bäddar för enormt mycket mörker och störtkul satir om människans gränslösa girighet. På förhand föreställer jag mig också nerviga scener när Becket arrangerar träffar med sina släktingar, och vi som tittar fruktar att han ska avslöja sin mordiska agenda så att hela planen raserar. Dessutom har produktionen lyckats snärja en av planetens just nu hetaste skådespelare i Powell. Men filmen är till min stora förtret blek. Redan från början vet vi att Becket kommer åka dit. Han berättar sin historia från en fängelsecell. Hela greppet tar bort mycket av berättelsens udd, och tempot är alldeles för söligt.

Men det som smärtar mig mest är att regissören och manusförfattaren John Patton Ford inte tar vara på de scener där Becket betar av personerna på sin ”kill list”. Det blir aldrig tillräckligt spännande eller desperat och vansinnigt för att fullborda satiren. Det blir bättre framåt slutet men då är det redan för sent.

Jag älskar att How to Make a Killing görs, det här är biofilm för nostalgikern. Men filmen i sig är inte särskilt bra. Istället blir det här en rätt blek upplevelse, som jag befarar kan ge motsatt effekt i industrin mot vad jag hade hoppats på.

”How to Make a Killing” har svensk biopremiär i morgon, fredagen den 13 mars.

Info om: How to Make a Killing (2026)