Nya ”Anaconda” är ett fånigt men dugligt kärleksbrev till filmnördar

Anaconda (1997) är den läskigaste filmen jag aldrig har sett. Jag var 5 år när filmen kom ut och de där glödande ögonen på postern etsade sig fast på näthinna. Hotet från dem slingrade sig hela vägen in i min redan hariga själ och höll mig vaken om nätterna alldeles för lång tid därefter.

Jag oroade mig för att det skulle finnas någon skräckinjagande anakonda där ute som rymt från ett terrarium och när som helst skulle välja ut mig till sitt nästa offer. Jag visste att det var osannolikt, men var det verkligen helt omöjligt? Och visst lekte jag lite med elden när jag lämnade en glipa öppen på sovrumsfönstret när det var läggdags? 

Lyckligtvis klarade jag mig genom barndomen utan några attacker från förrymda ormar. Och efter att ha sett Anaconda (2025) – hyllningen/den själsliga uppföljaren till filmen från 1997 – är jag även KBT-behandlad. Det var ju inte alls så läskigt med en Anaconda-film. Det var ju till och med en rätt tramsig, stundtals underhållande och en gnutta uppfriskande upplevelse. 

En underhållande liten hyllning till filmnördar

Ta en skopa Anaconda (1997), en skopa Tropic Thunder (2008) och en skopa Adaptation. (2002), så får du någonting som liknar meta-action-äventyrs-komedin som är Anaconda (2025). Filmen känns som lika delar homage och parodi på 90-talsrullen och kretsar kring en kvartett (spelade av Jack Black, Paul Rudd, Thandiwe Newton och Steve Zahn) filmälskare som låtit sina drömmar om att bli något rinna ut i sanden. 

Men det tänker de göra någonting åt innan livet har passerat dem förbi helt och hållet. 

Tillsammans åker de till amazonas för att spela in en fristående indiefilm, inspirerad av Anaconda (1997). Det ska visa sig bli ett äventyr på liv och död, som förutom själva filminspelningen även innefattar farliga guldsökare och, givetvis, ett äkta slingrande hot som de inte hade räknat med.

”Anaconda” (2025) är på många sätt en uppfriskande komedi. Det känns inte som om den här typen av tramsig komedi görs särskilt ofta längre, framför allt inte med en nämnvärd budget. Det är nästan anledning nog att ge filmen i chans. Det är också ett relativt gulligt kärleksbrev till alla nördar därute som snöade in fullkomligt på någon B-film i barndomen och närde ett filmintresse därigenom. Kärleken till filmskapande genomsyrar varje aspekt av filmen och är dess stora styrka.

Det blir snabbt för mycket av det goda

Problemet med den här typen av medvetet fånig komedi är att man snabbt blir mätt – det blir snabbt för mycket av det goda, och Anaconda är inget undantag. Filmens drygt 100 minuter känns långa för vad filmen är. Även om galenskaperna i filmen blir mer extrema ju den lider, så tappar de i effekt och det leder i slutändan till ett klimax som känns väldigt uddlöst, trots att det på pappret är så explosivt som det bara går.

Samtidigt som jag kan uppskatta att en film kan få vara 100 procent tramsig, så hade Anaconda mått bra av några fler scener med fokus på det emotionella. I den första akten, när fokuset ligger på karaktärernas ouppfyllda drömmar, finns det faktiskt några genuina ögonblick, men filmen lyckas aldrig återkoppla till dem på ett känslomässigt plan längre fram. 

Trots att filmen inte riktigt landar i något minnesvärt måste jag ändå berömma manuset av Kevin Etten och regissören Tom Gormican. Det är extremt mycket som händer i filmen och parallellt med blinkningar till filmklyschor lyckas handlingen stundtals överraska på riktigt med oväntade vändningar. Det kan inte varit lätt att fläta samman alla trådar i filmen till något enhetligt.

”Anaconda” (2025) är ett någorlunda sevärt äventyr om du inte har något emot en komedi som trycker plattan i mattan och bombarderar en med billiga skämt utan någon känsla av skam. Inte särskilt minnesvärt, men alltjämt lite humörshöjande. 

”Anaconda” har biopremiär på juldagen, den 25 december.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Anaconda