Nightmare Alley (2021)
Skrämmande magiskt i ny Del Toro-rulle
Hollywoods största namn möts i en värld av korruption, lust och girighet i 1940-talets krigsdrabbade USA. Vem kommer att komma ur spelet med förståndet i behåll?
"Nightmare Alley" är baserad på William Lindsay Greshams roman med samma namn. Den har sedan sin publicering adapterats till film, en spansk grafisk roman och musikal, och är det något som är säkert med adaptioner så är det att när den första remaken gjorts väntar ett helt led med ytterligare tolkningar.
Vem ska rädda oss från Snövits alla remakes? Och varför måste USA göra sin egen tappning av precis allt? (Tittar på er, amerikanska Skam, Snowpiercer och En man som heter Ove).
Guillermo Del Toros adaption är ett välkommet inslag i denna djungel av kopior och uppdateringar, då den förstärker och kapslar in originalkällans groteskhet och paradoxala elegans på ett sätt som bara han kunde ha gjort.
Berättelsen tar avstamp strax innan andra världskrigets rand någonstans i USA:s ödsliga slätter. Stan Carlisle (Bradley Cooper) har lämnat sitt gamla liv i bokstavlig aska och desperat efter jobb söker han sig till en loppbiten karneval till bredden fylld med outcasts, freaks och lurendrejare. Där hamnar han i umgänge med Zeena (Toni Collette) och Pete (David Strathairn), som lär honom den ädlaste av bluffkonster: tankeläsning.
Självklart är det bara tricks, men han kultiverar konsten och gör den till sin. Snart lämnar han karnevalen med sin käraste Molly (Rooney Mara) för att sätta upp en egen tankeläsarshow och sakta blir hans kundkrets större och mäktigare. Det är dock psykologen Dr. Lilith Ritter (Cate Blanchett) vars skarpa sinne visar sig bli hans sanna överman.
Om Wes Anderson har skapat ett symmetriskt land av pastell och raka vinklar och Lynch är urfadern till en kontinent av symbolism, puttrande obehag och en konstant känsla av "vad tusan tittar jag på", så är Guillermo Del Toro den omnipotenta guden av en hel värld av mystik och magi.
Det som särskiljer honom från nämnda och andra regissörer är att alla hans filmer kan tillhöra samma cinematiska universum, men som samtidigt är unika nog att utspela sig i olika delar av denna värld. Denna värld skimrar i grönt och guld, en konstant känsla av att alltid vara dränkt, vare sig det är i bokstavlig mening eller försjunken i handlingens allt djupare intriger.
Genomtänkt och träffsäker dialog
Stan Carlisle navigerar sig framåt i ett minst sagt komplicerat system av makt och lurendrejeri, vilket är skrivet på ett exemplariskt vis. Med simpel men träffsäker dialog dras man in i en handling vars konsekvenser blir allt dödligare, men aldrig så överkomplicerade eller råa att man tappar fokus.
Varje liten detalj är genomtänkt, från Petes intrikata tankeläsarsystem till utplacerade ledtrådar om Carlisles annalkande öde, och presenteras genom förstummande vacker cinematografi och framförande av skådespelarna. Det är framför allt Blanchetts femme fatale som håller publiken i strypgrepp med välmanikyrerade naglar och hon låter en inte se bort från hennes och Carlisles spel.
Del Toro är skräckgenrens mysiga farbror som alltid ger sina monster lite hjärta och olycksaliga protagonister lite svärta. Nightmare Alley är inte uppenbart övernaturlig men det finns definitivt inslag som får en att betvivla vad man tror sig veta. Det finns något outtalat obehagligt i kontakten till andra sidan som somliga karaktärer utger sig för att ha, men om något ockult verkligen sker förblir osagt. Det är snarare karaktärerna själva i deras parallella mänsklighet och vidunderlighet som är det sanna obehagliga.
"Nightmare Alley" har premiär den 28/1 och är definitivt en historia om uppgång och fall värd att se.
Mer läsning: