Wasp Network (2020)
Lågmäld thriller som satsar på realism snarare än action
"Wasp Network" får Sebastian Hansson att fundera över hur viktig färg kan vara för en film. Trots ett vågat lågmält thrillertempo lyckas inte Olivier Assayas film nå hela vägen fram när han i den här vill berätta om kubanska flyktingar under 90-talet.
Netflix nya film Wasp Network är en ganska färgglad film, åtminstone utifrån den historia som berättas. Redan från bildruta ett målas ett klarblått hav och ett färgstarkt Kuba upp. Filmen utspelar sig under större delen av 90-talet men börjar vid deceniets början i huvustaden Havanah. Här träffar vi på ett gift par (Penélope Cruz och Édgar Ramírez) och deras sexåriga dotter. Efter bara några få minuter har maken stulit ett flygplan och lämnad det kommunisstyrda landet för att söka sig till Miami, USA. Tanken är att han därifrån ska hjälpa kubanska flyktingar som desperat försöker korsa havet via båt. Under den första halvan av filmen prestenteras ytterligare kubanier i exil som tillsammans arbetar mot samma mål.
Berättelsen har många paralleler till den nutida flyktingkrisen på Medelhavet vilket gör att filmen känns aktuell trots den tydliga kopplingen till kalla kriget och 90-talsfrisyrerna (som tacksamt nog är ganska dämpade). Trots att filmen kvalar in som thriller är den oftast en ganska lugn sådan med främst enstaka spänningsscener mot slutet. Den är inte ute efter actionspektakel utan vill snarare gestalta situationen ur ett mera realistiskt perspektiv, kanske eftersom den är baserad på verkliga händelser. Kanske är det också pressen för att portrettera berättelsen så verklighetsnära som möjligt som gör att regissör och manusförfattare Olivier Assayas har valt att inkluderat en huvudroll för mycket. Jag syftar på Wagner Mouras karaktär som ges rejält med utrymme men som under den tredje akten faller lite i glömska.
Tillsammans med det något spretiga karaktärsgalleriet faller filmen på ytterligare en punkt: Den lyckas inte etablera ett klart och tydligt hot. Med blicken i bakspegeln inser jag att varningsklockorna börjar ringa redan några minuter in i filmen. Allt börjar nämligen med färg.
Förstår aldrig vad som står på spel
Saturation betyder "mättnad"och är ett ganska vanligt förekommande begrepp bland personer som sysslar med bild-och videoredigering. Med mättnadsverktyget kan du antingen kräma på ordentligt med starka färger (så att grönt t.ex. nästan ser radioaktivt lysande starkt ut) eller tona ner färgerna och suga ur all lyster ur en bild. En skicklig bildredigerare vet vilken påverkan färger kan ha på vårt sinne. En krigsscen förmedlar till exempel kanske inte riktigt den där känslan av död och förödelse om färgerna ser ut att vara hämtade från en lösgodisdisk.
Även om Wasp Network inte ser ut som ett färgglatt barnkalas på steroider är den på tok för färgstark. Filmen lyckas nämligen inte alls få Kuba att framstå som en särskilt mörk och ondskefull plats förrän långt, långt in i filmen. Havanna ser otroligt färgglatt och vackert ut och Penélope Cruz och Édgar Ramírez lägenhet ser inte mer än lovligt tjusig ut, detsamma gäller deras kläder och deras prydligt klädda dotter. Jag saknar helt enkelt ordentligt med skit mellan naglarna. Det här förvärras av att karaktärerna upprepade gånger säger hur hemskt Kuba är med all sin fattigdom och elände, men vi får aldrig - inte en endaste gång - se något av detta. Begreppet "Show, don't tell" har totalvänts där allt bara sägs men inget visas. Kontrasten mellan de mörka orden och de färglada bilderna krockar totalt.
Jag förstår aldrig vad som står på spel. De ser ju faktiskt ut att ha det ganska bra.