Bild på huvudkaraktären Fei Fei i den animerade Netflix-filmen Till månen och tillbaka.

Till månen och tillbaka (2020)

  • 1 tim 35 min
  • Äventyr
  • Netflix
Rasmus Torstensson | Recension
23 oktober 2020
Rasmus Torstensson | Recension
23 oktober 2020

Mediokert äventyr på månen.

Den animerade Netflix-filmen "Tillbaka till månen" börjar starkt men spårar snart ur rejält. Till skillnad från studios som Pixar och Studio Ghibli verkar inte Netflix ha förstått betydelsen av att lita på barns förmåga att dra egna slutsatser.

  • Regi:
    Glen Keane, John Kahrs
  • Manus:
    Jennifer Yee McDevitt, Audrey Wells
  • I rollerna:
    Ken Jeong, Sandra Oh, Phillipa Soo m.fl.

Tillbaka till månen börjar med att vi får följa Fei Fei ( Cathy Fang) som liten. Vi ser hur hon, alldeles överlycklig, lagar mat tillsammans med sina föräldrar. Dock förstår hon snabbt att något inte står rätt till med hennes mamma. Mycket riktigt får vi sedan se, under loppet av en av många musikalinslag som finns i filmen, hur mamman sakta men säkert tynar bort.

Spola fram fyra år. Fei Feis sörjer fortfarande sin mamma och kan inte förstå hur pappan redan verkar ha gått vidare. Under en middag med släkten börjar de diskutera mångudinnan Chang'e (Phillipa Soo), som Fei Feis mamma alltid brukade berätta om när hon levde. De andra runt matbordet hävdar att berättelserna om Chang'e bara är myter. Fei Fei är dock fast besluten att bevisa att de har fel. Hon bygger en raket och reser till månen för att ta reda på sanningen. 

Filmens inledande kvart är riktigt bra. Animationen är läcker och filmen tar tid på sig att etablera sin berättelse. Teman om ensamhet, utanförskap och att komma över en stor sorg är visserligen ingenting unikt inom faimljefilmer, men Tillbaka till månen tar sig an dessa teman på ett sätt som känns äkta. Den inledande delen utspelar sig på jorden och hade med små medel kunnat bli en riktigt vass kortfilm. För när Fei Fei sedan väl beger sig till månen går allting utför. Och det fort. 

På månen träffar Fei Fei lyshunden Gobi, en billig kopia av Olaf från Frost Foto: Netflix

Scenerna på månen består nämligen av ett potpurri av det som jag avskyr mest med många av dagerns animerade filmer: blinkande ljus i alla möjliga färger, skrikhög musik och en story som är så dum att till och med ettåringar hade kunnat följa med i dess handling. Under en lång scen i mitten av filmen utspelar sig något som jag skulle beskriva som en animerad tappning på melodifestivalen. Det blir här smärtsamt tydligt att filmens manusförfattare är rädda för att tappa barnens intresse. Trots det finns gott om animerade filmer – exempelvis Pixars mästerverk Upp (2011) – som litar på barnens förmåga att förstå och dessutom erbjuder något för vuxna. 

Sammantaget är Tillbaka till månen ett bra exempel på en animerad film som bygger upp förväntningar men som inte infriar dem. Mot slutet knyter filmen visserligen an till den fina inledningen på ett snyggt sätt, men då är mina tankar redan någon helt annanstans. Och trots att filmen så ivrigt försöker hålla barnen i ett järngrepp misstänker jag att de hellre tittar på Disney+ istället. 

För fler recensioner ---> Scrolla vidare! Se också vår lista med de bästa familjefilmerna på Disney Plus!