The Politician (säsong 2)

Ryan Murphy är en av världens flitigaste producenter och skapare av TV-serier just nu... och "The Policitician" är troligtvis ett av hans minst seriösa ”seriösa” projekt. Häng med nu, för jag menar det konstigt nog på ett befriande och härligt sätt.

Serier som American Crime Story, Feud, Pose och Hollywood är alla serier som, på ett eller annat sätt, har en produktionsmässig nivå att plocka hem Emmystatyetter på den finaste TV-galan. Medan långt mer oseriösa American Horror Story, 9-1-1 och 9-1-1: Lone Star aldrig ens är menade att nå dit.

"The Politician" lyckas förvalta det rappa och underhållande som har gjort 9-1-1 till en av USA:s mest populära basic cable-serier, med andra ord den typ av serie som behöver lyckas hålla tittaren tillräckligt underhållen för att den inte byta kanal under ett gäng reklampauser i varje avsnitt. Samtidigt lyckas The Politician lyfta teman som de superseriösa säsongerna av American Crime Story och Pose kämpar för att leverera på kvalitetskabel-kanalen FX.

I min recension av "The Politicians" första säsong skrev jag i min recension att jag förvånades över hur underhållen jag blev av att följa ett rikemansbarn på high school – som var tvärsäker på att han skulle bli amerikansk president en vacker dag. Men utan att avslöja får mycket så orkar man inte riktigt spendera otaliga säsonger med att bygga upp Ben Platts huvudkaraktär (och rikemansunge) Payton Hobart. Nej, varför göra det när man kan säga saker som ”2 år senare” och hoppa direkt till den typ av berättelse man verkligen vill berätta?

Blivit seriens egna "klimat-Greta".

Med ett gäng välplacerade flashforwards befinner vi oss nu i början av den andra säsongen i New York – och den lille high school-eleven är nu istället en "cirka-trettio-något" och befinner sig mitt i en valkampanj, med hopp om att bli en amerikansk delstats-senator. Istället för att vara en förvirrande sidostory kring münchshousen by proxy, så också har Infinity (Zoey Deutch) blivit seriens egna klimat-Greta.

Med klimat-Greta/Infinity med på tåget får vi denna gången se hur Payton fokuserar sin kampanj på att rädda världen, från stofiler som Bette Midler (eller kanske snarare hennes karaktär, kampanjmotståndaren Hadassah Gold) vars blotta existens får symbolisera ”ni hade er chans – och förstörde världen”.

Samtidigt visar Gwyneth Paltrows karaktär hur världen hade kunnat se ut om Trump hade haft samma teflonförmåga kring att säga vad som helst och fortfarande vara populär, men med ett gott hjärta. Jag vet, vem kommer ens på något sådant? Sen klipper vi till ett gripande sångnummer och lite sten-sax-påse och vips så har vi en sjukt underhållande säsong, som faktiskt dessutom tar upp viktiga teman... men levererar dem på ett 9-1-1-sätt, så vi inte plockar upp mobiltelefonen förrän avsnittet är slut.

Scrolla vidare för fler recensioner och tips – eller spana in vår samlingssida med Netflixnyheter!