All the Bright Places

"Som stjärnor i natten" (2020)

  • 1 tim 50 min
  • Drama, Romantik
  • Netflix
Charlotte Brange | Recension
29 februari 2020
Charlotte Brange | Recension
29 februari 2020

Tonåringar kämpar med både känsla och hälsa

I Netflix filmatiseringen av roman "All the Bright Places", är det inte många som mår bra.

  • Regi:
    Brett Haley
  • Manus:
    Liz Hannah, Jennifer Nivan (bok)
  • I rollerna:
    Elle Fanning, Justice Smith, Luke Wilson m.fl.

Tonåringen Violet (Elle Fanning) förlorade sin älskade syster i en bilolycka och har därefter krupit in i sitt skal för att stanna. Utåtriktade Finch (Justice Smith) introduceras i sin tur som en pojkbebis, där han till varje pris undviker systerns gnäll och att lyssna på pedagogen som undrar hur han egentligen har det.

Filmen inleds med att Violet står ensam på ett broräcke och bygger upp modet för att ta ett kliv framåt. Ute på en av sina joggingturer ber Finch på sina bara knän att hon ska tänka en gång extra och motvilligt tar Violet steget tillbaka. En lyrisk Finch påbörjar därmed projektet muntra upp Violet och då drar bokstavligen hela karusellen igång.

Ett ”meet-cute” är idag alltså mer än att råka stöta ihop i korridoren där blickar möts när pappren ska plockas upp. Finchs pockande på Violets uppmärksamhet känns daterat och rent utsagt irriterande. När Finch nästan utpressar Violet i en videouppladdning på Instagram känns det olustigt och jag önskar mest att han hade låtit henne vara.

Kämpar med att vara "woke".

Men i takt med att Stjärnor i natten rullar vidare får vi någon vag förklaring hur det är ställt med honom. Ingen av huvudpersonerna mår bra, vilket är något som tyvärr är högst aktuellt och reflekterar vår samtid. Många mår idag dåligt, speciellt ungdomar. Filmen vill gärna vara ”woke” och nere med kidsen men känns här och där som en vuxenkonstruktion.

 Det skrapas en hel del på ytan, men det skrapas inte särskilt djupt. Här är ett unikt fall där det inte hade skadat med flashbacks för att knyta ihop den annars långsamma historien.

Utan att säga för mycket hade Som stjärnor i natten helt säckat ihop om den inte haft det något nyanserade slutet. Likt Perks of Being a Wallflower (2012) gör historien en oväntad vändning, som särskiljer den från alla typiska tonårsromanser på film. Men i slutändan skyfflas såklart misären under mattan för att fyllas med solglimtar, ungdomar som till synes utan musik skrattar och ler i slow motion, och alltför snälla visdomsord.

För mer läsning, se vår med tips på Netflixfilmer.