Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Bild på Jason Momoa och Marlow Barkley i Slumberland

Recension: Slumberland (2022)

  • 2 tim
  • Äventyr, Fantasy, Familj
  • Netflix
Jonathan Smeds | Recension
23 november 2022
Jonathan Smeds | Recension
23 november 2022

Vacker film med svag story

Nu finns "Slumberland" på Netflix. En äventyrsfilm med Jason Momoa för hela familjen, och som Filmtopps Jonathan Smeds helt klart tycker är perfekt för fredagsmyset.

  • Regi:
    Francis Lawrence
  • Manus:
    David Guion & Michael Handelman
  • I rollerna:
    Jason Momoa, Barkley Marlow, Chris O'Dowd, Kyle Chandler, Cameron Nicoll m.fl

Precis som nästan alla andra filmer och serier nu för tiden är Slumberland baserad på något som antingen redan hänt eller finns. Den här gången är det seriestrippen Lille Nemo i Drömrike, som även filmatiserats och gjorts i teaterform vid flera andra tillfällen. Slumberland har förändrat flera saker från originalet, bland annat har man ändrat Nemo från pojke till flicka. 

I Slumberland får vi först träffa på Nemo när hon bor i en fyr med sin pappa. Där har de två bott i stora delar av hennes liv, men när han en tragisk dag avlider måste Nemo tas om hand av sin farbror. Han har inte haft kontakt med varken henne eller hennes far, dvs hans bror, på väldigt länge och vet inte riktigt hur man ska agera som förälder.

Nemos hela värld vänds alltså upp och ner och hon söker tröst i sina drömmar. Det är nämligen en egen värld, och hon är en av få som lyckas lista ut just detta. De flesta lever istället inne i sin egen dröm, omedvetna om att detta styrs av en byrå (tänk lite som TVA i Loki fast med drömmar). I världen finns även pärlor, som uppfyller drömmar. Med hjälp av dem kan Nemo kanske få träffa sin pappa igen...

Recension: Slumberland (2022)
Jason Momoa och Marlow Barkley i Slumberland. Foto: Netflix.

Jason Momoa briljerar

Till sin hjälp för att få tag på pärlorna har hon Flip, en con artist i drömmarnas värld som kände Nemos pappa. Jason Momoa skiner verkligen i den här rollen, och jag ska ärligt erkänna att det överraskade mig rätt mycket. Även om det synts lite grann genom exempelvis Aquaman, så har i alla fall inte jag tänkt på att han skulle passa i en roll där en mer "busig" (i brist på annat ord) och varm karaktär stiger fram. Men det gör han! Det är väl helt enkelt bara ett bevis på att han är en bra skådespelare (vilket jag i för sig inte tvekat över).

Att filmen är baserad på en seriestripp verkar ta sig till uttryck genom det visuella. Huruvida man fokuserat på det visuellt just på grund av seriestrippen vet jag inte, men scenografin och det estetiska är ruggigt vackert. Nog för att mycket är uppenbart CGI, men jag tycker det är precis den tonen filmen avger. Lägg då till de varma färgerna samt det färgglada temat överlag och du får en film som är biovärdig.

Det är däremot inte storyn. Själva grunden, som sammanfattades i början av denna recension, är simpel. Och allting runtomkring blir ganska svagt. Karaktärerna utöver Nemo, hennes farbror och Flip är outnyttjade. Vissa moment stressas fram och andra fokuseras det allt för mycket på. Aspekter av själva storyn blir också märkliga efteråt när man väljer att detaljstudera allting. Till exempel förstod jag aldrig varför just Nemo, till skillnad från de andra, kunde styra sitt medvetande i drömmarnas värld. Däremot är det svårt att inte bli berörd av vissa scener i filmen, framför allt när slutet närmar sig.

Det visuella är biovärdigt

När filmen är slut, och jag inte gått ner på djupet över handlingen, kan jag dock inte sluta tänka på det visuella. Det är nämligen bioduksvärdigt. Den är alldeles för vacker för att åtnjutas på en surfplatta. De vibrerande färgerna hade verkligen varit något att se i en stor biosalong. I en scen seglar Nemo på sin säng i ett klarblått vatten med norrsken på himlen. Att beskriva det med text känns nästan futtigt med tanke på hur bra det ser ut i filmen. Ur det perspektivet borde filmen släppts på bio.

Visuellt alltså. Narrativt däremot? Nja... Men visst är Slumberland en sevärd rulle i sin helhet, och jag är helt övertygad att filmen kommer funka för familjen när fredagsmyset dras igång. För där finns ändå den värme och klyschor som man kommit att älska hos familjefilmer.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL