Netflix nya serie ”Too Much” är lågmäld, kvick och träffsäker

En ny sorts Dunham serie

När Lena Dunham, hjärnan bakom den kultförklarade serien Girls, nu återvänder med miniserien Too Much på Netflix, är det lätt att i början avfärda den som en lättsam Emily in Paris-parodi.

Men Too Much är något helt annat – en oväntat varm och nyanserad berättelse som gräver djupt i kärlekens komplexitet, förlustens tomrum och den mänskliga längtan efter att vara någon annan... eller åtminstone en bättre version av sig själv.

Huvudpersonen Jessica (Megan Stalter) är en känslomässig katastrof. Hon är dumpad, självcentrerad och bitterljuvt beroende av brittisk landsbygdsromantik. När hon flyr till London med drömmen om att bli en ensam Brontë-hjältinna, tvingas hon snabbt inse att verkligheten är långt från det romantiska bilden hon skapat sig. Istället dras hon in i en dysfunktionell flirt med den charmiga Felix (Will Sharpe), och upptäcker smärtsamt att känslorna inte är så lätta att fly ifrån – inte ens över en kontinent.

Megan Stalter briljerar: ”Som Bridget Jones för millennials”

Megan Stalter äger varje scen. Hennes komiska tajming är sylvass, men det som verkligen lyfter Jessica från att enbart vara en karikatyr är Stalters förmåga att fånga varje nyans av emotionell förvirring med bara ett ögonkast. Hon är som Bridget Jones för millennials – bara lite mer trasig, självanalytisk och beroende av internet.

Will Sharpe fungerar fint som hennes motpol: svårtolkad, artig och lagom trasig. Birollerna, med namn som Naomi Watts, Rhea Perlman och Emily Ratajkowski är underhållande och färgstarka, men får sällan den tid de förtjänar. Mest minnesvärd är kanske Emily Ratajkowskis prestation som Wendy Jones, den perfekta nya flickvännen som Jessica stalkar digitalt.

Ton och tempo flyter på med lågmäld, träffsäker humor

Seriens största styrka är dess ton: lågmäld, kvick och aldrig överdriven. Istället för högljudd komedi bjuds vi på träffsäker vardagshumor. Det är i små reaktioner och repliker vi skrattar. Som när Jessica bryter sig in hos sitt ex med en trädgårdstomte eller när hon lovar att gå på Londons coolaste fester, för att sedan sitta ensam och virka medan hon stalkar Wendy Jones på Instagram.

Tempot är väl avvägt. Aldrig stressigt, aldrig långsamt. Serien får andas och växa, vilket gör att man, trots en del sidospår, alltid vill fortsätta titta. Regin är stabil men når inte riktigt samma skärpa som i Dunhams tidigare verk. Där Girls var knivskarpt i sitt perspektiv, känns Too Much ibland lite spretig, med vissa avsnitt som glöder av energi medan andra blir något utdragna och fastnar i sidoberättelser som känns mer som utfyllnad än som viktiga delar av historien.

Däremot är manuset lysande. Det kombinerar existentiell ångest med romantiska klyschor på ett sätt som får det att kännas nytt. Den ärligheten, särskilt i Jessicas inre monologer bär upp hela serien.

Om att fly från sig själv och börja om

Too Much är en serie om att börja om. Men framför allt om hur svårt det är att sluta vara den man alltid varit. Den skildrar kulturkrockar, ensamhet och kärlek med ett slags romantisk ironi. Den vill säga att vi kanske inte alltid förändras, men ibland lyckas vi åtminstone förstå varför vi gör som vi gör.

”Too Much” är en serie som både värmer och kliar lite. Inte perfekt – men tillräckligt bra för att man hela tiden ska vilja klicka sig till nästa avsnitt. Hela seriens första säsong finns nu på Netflix.

Filmtopp uppdaterar dig med recensioner, nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.