Netflix ”Fyra årstider” är snygg, smart och svidande mänsklig underhållning

En kräftskiva blir början på slutet

Allt börjar med en kräftskiva. Tre par träffas i ett sommarhus – Danny (Colman Domingo) och Claude (Marco Calvani), Jack (Will Forte) och Kate (Tina Fey), Nick (Steve Carell) och Anne (Kerri Kenney). Det är stämningsfullt, lättsamt och varmt. Men snart bryts den ytliga harmonin. Nick berättar i förtroende till Danny och Nick att han planerar att lämna Anne efter 25 år tillsammans.

Anledningen? Anne gör ingenting längre, säger han – ”bara spelar Hayday”. Det låter komiskt, men Carell levererar det med sorg i blicken: ”I look over her shoulder some nights. She’s really high on the leaderboard.”

Serien bygger på filmen Fyra årstider från 1981, som regisserades av Alan Alda. Men i den här nya versionen, som nu kommit till Netflix, har historien fått en modernare känsla. Danny och Claudia har till exempel blivit Danny och Claude – ett samkönat par – och tonläget är mer syrligt, mer samtida.

En träffsäker ensemble

Kerri Kenney gör starkt intryck som Anne, kvinnan som mest spelar ”Hayday” – men som ändå lyckas väcka både skratt och medkänsla. Steve Carell är precis lika bra som Nick – hans blandning av uppgivenhet och humor ger trovärdighet åt en man som vill bort men inte riktigt vet varför.

Tina Fey och Will Forte spelar paret Kate och Jack som har en vass och trovärdig dynamik. Det är tydligt att även deras relation knakar, men att de inte riktigt vågar ta tag i det. De levererar minst sagt en syrlig och trovärdig kemi, där gnabbet känns välbekant snarare än överdriven.

Colman Domingo och Marco Calvani spelar Danny och Claude, och deras del av historien – präglad av sjukdom och öppenhet – adderar tyngd till berättelsen. När Claude berättar om Dannys hjärtproblem, porträtteras det hur fysisk sårbarhet påverkar känslomässig närhet.

LÄS OCKSÅ: Netflix nya tittarfavorit kan sluta redan vid sin första säsong

Vackert fångat med årstidernas växlingar

Fyra årstider (eng. titel: The Four Seasons) är väldigt snyggt filmad. Ljuset och färgerna ändras med årstiderna – något som matchar de känslor som karaktärerna går igenom. Sommaren är varm och öppen, vintern är kall och stel.

Det ger serien en tydlig rytm. Tempot är lugnt, men aldrig tråkigt. Man får tid att känna efter, att förstå karaktärerna och se hur små förändringar leder till stora konsekvenser.

Välskrivet – men saknar riktig dramatik

Manuset är pricksäkert och fyllt av träffande repliker och absurda små ögonblick. Som när Anne hittar doftpåsar med etiketten: ”Locally made by demented children” och Kate torrt svarar ”By St. Demetrius Church. Put on either pair of your glasses.”

Samtidigt undviker serien ofta att visa de stora konfrontationerna. Vi får till exempel inte se hur Nick berättar för Anne att han vill skiljas – vi hoppar i stället direkt till nästa fas. Det subtila greppet fungerar – till viss del. Men man kan inte låta bli att känna att serien hade tjänat på fler överraskningar, fler hemligheter och lite mer kaos.

En serie om utmaningar i äktenskapen

Fyra årstider handlar inte om stora passioner eller dramatiska svek. Det är snarare en berättelse om hur relationer kan tappa sin glöd, hur vänskap och kärlek slits ner av vardag, tystnad och gamla vanor. Den vill visa att äktenskap är svårt – och att även när man försöker sitt bästa, kan det ibland inte räcka till.

Det är också en serie som visar hur ens val påverkar andra. Nick och Annes öde påverkar inte bara deras äktenskap. Det påverkar hela gruppen. Det blir tydligt att våra relationer är sammankopplade – och att när en tråd dras ut, kan hela mönstret förändras.

”Fyra årstider” finns nu att streama på Netflix.