Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Madame Claude

Madame Claude (2021)

  • 1 tim 52 min
  • Drama
  • Netflix
Filmtopp
Filmtopp | Recension
03 april 2021
Filmtopp
Filmtopp | Recension
03 april 2021

En bordelldrottnings uppgång och fall.

"Madame Claude" är en sann historia med ett fängslande källmaterial som, trots många rätt, inte riktigt når hela vägen fram.

  • Regi:
    Sylvie Verheyde
  • Manus:
    Sylvie Verheyde
  • I rollerna:
    Karole Rocher, Roschdy Zem, Garance Marillier m.fl.

Netflix nya franska film är baserat på den sanna historien om Fernande Claude, en berömd fransk bordellmamma under 60- och 70-talets Paris. Madame Claude – som var namnet hon blev mer känd under – drev då den mest exklusiva bordellen i Frankrike, en position hon även använde för att ta nästla sig in i de mer hemligstämplade rummen inom den franska politiken. Slutprodukten är en välgjord film som tyvärr dras ner av otydligt fokus och svaga sidokaraktärer.

”Jag insåg tidigt att män behandlar oss som horor. Jag bestämde mig för att bli horornas drottning.”

Dessa ord yttrar Madame Claude (Karole Rocher) under filmens första minuter, något som direkt sätter tonen för vem vår huvudkaraktär är. Hon är en självsäker och ofta hård affärskvinna som är fast besluten att, trots det mansdominerade samhället, inte låta sig själv bli underlägsen någon i hennes omgivning.

Groovy retrokänsla.

Det är dock ingen otvetydig feministisk kämpe som porträtteras i Madame Claude. Vi får se varma och skrattfyllda scener med Madame och hennes flickor runt uppdukade middagsbord, men vi får också se hur misshandel av dem accepteras så länge männen betalar när de väl är klara. Detta bidrar till en komplex huvudkaraktär som inte ber om ursäkt till någon för den hon är, något som betonas tack vare Karole Rochers starka skådespel.

Både hennes pansarstarka fasad och bordellimperium börjar dock sakteligen falla samman till följd av en allt större inblandning i politiska skandaler, en oväntad kärleksrelation och intåget av en ny flicka i hennes stall av glädjeflickor. Flickan vid namn Sidonie utvecklar en sorts mor-dotterrelation med Madame och får ses som filmens främst sidokaraktär, tyvärr är det en karaktär jag aldrig riktigt investeras i vilket drar ner upplevelsen i en annars överlag fängslande historia.

60- och 70-talets Paris porträtteras snyggt i filmen med tidsenliga kostymer och bilar som bidrar till ”groovy” retrokänsla. Detta förhöjs av ett medryckande och lika tidsenligt soundtrack som används mycket väl i filmen.

Något som tyvärr drar ner helhetsintrycket av filmen är att berättandet av den ibland känns spretigt. Under filmens mittenparti är känslan att man tappar fokus på vad som behöver förmedlas. Jag tror att storyn hade tjänat på att hålla sig mer till själva Madame Claud. När fokus återigen läggs på Madame Claude mot slutet av filmen så är känslan att vi snabbspolat förbi flera kapitel.

Oskar Pettersson

MER LÄSNING: Bästa filmerna på Netflix 2021!