Krypande obehag i ”Kastanjemannen: Kurragömma” – nya säsongen får högt betyg

Det är en sanning som alla som sett serien vet om, men som ingen varnar för i förväg. Så betrakta det här som din varning: Kurragömma, den andra säsongen av Netflix danska succéserie Kastanjemannen, är om möjligt tystare och mer krypande än sin föregångare.

Det är inte en komplimang man ger till en serie om man vill kunna sova efter att ha sett – det är en komplimang man ger till en serie som faktiskt förstår hur skräck fungerar. Inte det höga, dramatiska slaget, utan den kalla, stilla handen på din axel. Den som redan suttit där ett tag innan du upptäcker den.

”Kastanjemannen” får en att känna sig iakttagen

Det har gått två år sedan det första fallet i seriens värld. Thulin lever sitt liv. Hess är borta men återvänder till Köpenhamn för att ta hand om sin sjuka bror. Nästan omedelbart börjar folk dö igen på sätt som man inte glömmer i första taget.

Det genuint störande med den här säsongens mordkonstruktion är att offren till en början inte verkar ha något gemensamt. Tills de plötsligt visar sig ha det och kopplingen är obehagligare än en avsaknad av den. De har alla levt dubbelliv, svikit någon. Och någon har sett det. Följt dem. Väntat. Bevisen har skickats tillbaka som små hälsningar tillsammans med en barnramsa. Samma ramsa. Gång på gång. 

Kameran rör sig ibland som en övervakningskamera. Lite för stilla, lite för länge och man börjar känna sig iakttagen långt innan man förstår varför. 

Thulin och Hess är trasiga på rätt sätt

Det bästa med de två utredarna är att serien inte förklarar dem. De bär på sina sår utan att peka på dem och be om sympati, vilket gör dem mer verkliga än de flesta karaktärer i genren. Danica Curcic levererar som Thulin. Varje rörelse är avvägd, ingen energi slösas och ändå finns det hela tiden något precis under ytan som håller på att gå sönder. Jag kallar det trött precision. Mikkel Boe Følsgaard som Hess är hennes perfekta motbild. Mer kaotisk, mer utåt, men lika grundläggande ensam. Deras relation är komplicerad på ett trovärdigt sätt. 

”Kurragömma” är inte perfekt – men snudd på nära nog

Kurragömma är inte en fullpoängare på alla plan. Det finns en och annan bisats i storyn som verkar ta avstamp men aldrig riktigt lyfter. Trådar som introduceras med allvar men som serien sedan tycks tappa bort i sin egen spänning. Den som är van vid genren kommer känna igen ett par av rörelserna lite för tidigt, precis som när man hör ett ackord och redan vet vilken låt det är innan första versen ens börjat.

Men det som är riktigt bra här är att serien, när den väl väljer att överraska, gör det utan förvarning. 

Kurragömma vill egentligen säga något ganska enkelt och ganska förfärligt på samma gång. Vi gömmer alla någonting. Misstagen, dubbelliven, de versioner av oss själva som inte skulle hålla för en närmare titt. Serien är djupt nyfiken på vad som händer när någon hittar alla gömställena och har dessutom tålamod nog att vänta ut en. Telefonen i fickan som vet för mycket, kameran som aldrig riktigt är av, det privata som visar sig vara en illusion vi alla köpt utan att läsa det finstilta.

Kurragömma tar den där låga bakgrundsångesten man redan bär på och gör den till en ryslig mordutredning.

”Kastanjemannen: Kurragömma” finns att streama på Netflix den 8 maj.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Kastanjemannen: Kurragömma