I'm Thinking of Ending Things (2020)

I'm Thinking of Ending Things (2020)

  • 2 tim 14 min
  • Drama
  • Netflix
August Klittmar | Recension
02 september 2020
August Klittmar | Recension
02 september 2020

Tiden står både stilla och rör sig med rasande fart i Charlie Kaufmans nya mästerverk.

Charlie Kaufmans ''I'm Thinking of Ending Things'' är en film att uppslukas av och förlora sig i.

  • Regi:
    Charlie Kaufman
  • Manus:
    Charlie Kaufman, Iain Reid (bok)
  • I rollerna:
    Jessie Buckley, Jesse Plemons, Toni Collette, David Thewlis m.fl.

Att se "I'm Thinking of Ending Things" är en ren och skär upplevelse. Mästaren Charlie Kaufman utgår från den kanadensiska författaren Iain Reids debutroman med samma namn och lyckas på ett för mig ofattbart sätt presentera en djupt originell, fascinerande och abstrakt betraktelse av vad det innebär att vara människa.

I'm Thinking of Ending Things är en kuslig, sorgsen och träffande skildring av hur våra förväntningar på livet inte alltid överensstämmer med utfallet. Om att vi i vår villrådighet låter tiden gå och ser hur livet passerar revy mitt framför våra ögon, utan att vi är riktigt medvetna om det. I ena stunden sitter man vid ett middagsbord med sin partners föräldrar för första gången, grubblandes över huruvida denna nystartade relation kan tänkas ha någon framtid. I den andra har ett halvt liv gått och man har ingen aning om hur det gick så fort. 

Tiden står både stilla och rör sig med rasande fart. Vi bevittnar å ena sidan långa bilresor, där existentiella diskussioner mellan ''den unga kvinnan'' (Jessie Buckley) och hennes pojkvän Jake (Jesse Plemons) står i centrum, å andra hur kvinnan bokstavligen ser sina eventuella svärföräldrar (Toni Collette, David Thewlis) åldras, för att sedan föryngras, på bråkdelen av en sekund. Det låter märkligt och det är det också. Parets visit till Jakes föräldrars ödsliga lantställe blir allt annat än en mysig utflykt. 

Parallellt med scenerna därifrån, följer vi en åldrad skolvaktmästare (hans syns också precis i början av filmen) som lever ett enkelt och till synes ensamt liv. Det går ganska snabbt att ana vem han är, och då står det klart att dessa scener måste ge uttryck för en framtid, som på något mystiskt sätt också överlappar med den tid kvinnan och Jake befinner sig i. Christopher Nolan är med andra ord inte den enda storregissören i år som på ett genomtänkt sätt valt att leka med tidskonceptet. 

Fokus på känsla och atmosfär istället för logik och kontinuerligt berättande.

I'm Thinking of Ending Things (2020)
Foto: Netflix

Det är svårt att beskriva exakt vad som händer och hur, men det är nog också Kaufmans poäng. Precis som i hans rätt svårgreppbara Synecdoche, New York (2008) är denna egensinniga regissör mer intresserad av att skapa känsla och atmosfär istället för logik och ett kontinuerligt berättande. En nyskriven dikt som kvinnan framför under bilresan dyker sedan upp i en bok i Jakes gamla barnrum. Föräldrarnas hund lever i ena stunden, befinner sig i en askurna i den andra. En animerad, maskäten gris ledsagar den vilse skolvaktmästaren. Dialogen är kryptisk och fylld av oförutsägbara kommentarer; Jake, som är i trettioårsåldern, får exempelvis rätta sin mor när hon frågar om han minns sin femtioårsdag. Man kanske skulle kunna tolka felsägningen som ett resultat av hennes sinnesslöhet, men i och med att detta är en Kaufman-film tror jag det finns en mer djupgående betydelse.

Upplever vi bara dessa bisarra händelser från kvinnans perspektiv? Är filmen en projicering av hennes tankar kring hur hennes liv skulle kunna te sig om hon stannade hos Jake? Det är svårt att greppa, precis som det faktum att hon tycks ha en obestämd personlighet och mängder av vitt skilda intressen: poesi, målning, filmkritik, fysik och väldigt nischade biologistudier. Att Kaufman valt att använda sig av det äldre och idag ovanliga bildförhållandet 4:3, samtidigt som han låter filmen utspelas i nutid, bidrar också till den tvetydiga stämning som genomsyrar varje bildruta. 

Charlie Kaufmans ''I'm Thinking of Ending Things'' är en film att uppslukas av och förlora sig i, på samma sätt som David Lynchs och Roy Anderssons verk. Jag kan inte säga vad den kommer att få dig att känna, men hos mig lämnade den ett starkt intryck. Ge filmen en chans, och se vart den tar dig. 

För mer läsning, se vår lista med årets bästa Netflixfilmer!