Nu på bio

Det senaste på biofronten!

The White Tiger (2021).

The White Tiger (2021)

  • 2 tim 5 min
  • Drama
  • Netflix
August Klittmar | Recension
23 januari 2021
August Klittmar | Recension
23 januari 2021

Flykten från hönsburen.

Familjär uppgångsskildring i ny kontext. Netflixs senaste originalfilm ''The White Tiger'' berättar rappt och medryckande om en ung grabbs osannolika klassresa i Indien.

  • Regi:
    Ramin Bahrani
  • Manus:
    Ramin Bahrani, Aravind Adiga (bok)
  • I rollerna:
    Adarsh Gourav, Priyanka Chopra, Rajkummar Rao, Swaroop Sampat m.fl.

Huvudkaraktären i The White Tiger, en ung man som fötts in i ett lågt kast i Indien, ser det som sin absoluta uppgift att fly den hönsbur han är fångad i. Genom hans berättarröst som genomsyrar stora delar av filmen, beskriver han hur majoriteten av alla indier är fångade i en sådan bur, utan förmåga att ta sig ut. Precis som de stackars hönsen. 

Ovan nämnda symbolik är träffsäker, om än något övertydlig, och illustrerar väl hur kastsystemet i Indien förutbestämmer människors status utan att de själva kan påverka det. 

För Balram (Adarsh Gourav) är detta dock ett överkomligt hinder. Han tar jobb som chaufför hos en rik jordägare och får på så vis andas samma rena luft som sina överordnade. Alltid något, men Balram har större ambitioner. Han drivs av att för en gångs skull inte bli sedd som tjänare. 

Till en början undrar man hur denna alldagliga och lite osympatiska grabb ska lyckas. Är han beredd att verkligen göra det som krävs, även om det så innefattar mer tvivelaktiga metoder, för att nå dit han vill? En oväntad och tragisk händelse, som innefattar att Balram tvingas ta på sig ansvaret för ett fruktansvärt brott, blir avgörande för honom. 

För mycket ''tell'' och för lite ''show''.

The White Tiger (2021). Foto: Netflix
Adarsh Gourav som Balram i ''The White Tiger''. Foto: Netflix

Detta är en bra film, kort och gott. I huvudsak välspelad, med finfina birollsinsatser från Priyanka Chopra och Rajkummar Rao. Det är dock Balrams resa som är central, och Adarsh Gourav lyckas till största del göra den fascinerande att följa. Han är inte superkarismatisk, men klarar sig ändå bra.

Helhetsupplevelsen hade dock blivit bättre om berättarrösten skippats eller åtminstone kraftigt reducerats. Filmen berättas genom Balrams tillbakablickar, där han sitter framför sin laptop, nu som en framgångsrik entreprenör. Då är berättarröst ett behjälpligt verktyg, helt klart. Men det bör användas varsamt.

Nu blir det för mycket av att Gourav med ord gestaltar sin karaktärs personlighet och desto mindre genom sitt skådespel. Och när han mot mitten av filmen varnar oss för att handlingen kommer ta en mörkare vändning, då kan man inte göra annat än sucka.  

Det är svårt att säga att den tematiska kärnan i filmen, som utgörs av en uppgångsskildring, sticker ut på något sätt. Karaktärer har gjort liknande resor, visserligen i helt andra miljöer, i filmer som Match Point (2005), War Dogs (2016) och på ett lite mer tvistat sätt i The Hater (2020). Personer som begår brott, eller åtminstone etiskt oförsvarbara handlingar, för att antingen behålla det liv de tillskansat sig eller ta sig vidare i samhället. Det är en karaktärsutveckling som är grymt kul att ta del av - om gestaltningen sitter, vill säga. Det gör den i The White Tiger. 

Ramin Bahranis film är medryckande och rappt berättad. Två timmar flyger förbi och även om handlingen känns igen, är skildringen skickligt genomförd då Indiens kultur fått spela en viktig och central roll. Jag har inte läst romanen som filmen grundas på, men om jag får dra till med en vild gissning tror jag författaren, Aravind Adiga, är hyfsat nöjd. 

MER LÄSNING: De bästa filmerna på Netflix 2021!