Deckaren ”Agatha Christies De sju uren” tickar vackert men långsammare än boken

Jag älskar Agatha Christie. Älskar är kanske för svagt. Det är en besatthet som började vid elva års ålder med en sliten pocket av Liket i biblioteket och som aldrig släppt taget. Det är något med hennes förmåga att få en vardaglig scen att plötsligt bli laddad med mening. Hennes geni ligger i det här. Hon bygger sina mysterier genom små felaktigheter i mänskligt beteende som plötsligt visar sig vara avgörande. Det är psykologin och inte pistolen som dödar hos Christie. Just därför blir De sju uren en märklig utmaning att förvandla till serie.

Detta var en bok jag aldrig trodde skulle hitta vägen till Netflix. Inte för att historien saknar potential utan för att den lever och andas genom Bundle Brents inre monolog. När Netflix nu ger den nytt liv blev jag genuint glad. Men efter att ha sett den insåg jag också varför den stannat overksam så länge.

LÄS OCKSÅ: Storfilm släpps för streaming inför helgen – årets sjätte största film 2025

En historia som kräver mer

I De sju uren börjar allt med ett till synes harmlöst practical joke under en elegant husfest. Ett gäng unga sätter upp åtta väckarklockor för att väcka en trött gäst bara för att nästa morgon finna honom död och en klocka borta.

På sidan fungerar det här briljant. Christie låter oss följa Bundles tankearbete, se hur hon pusslar samman ledtrådar genom små ögonblick av insikt. Men på skärmen blir det problematiskt. Mysteriets kärna kräver att vi är inne i Bundles huvud. Att vi ser det hon ser men också förstår hennes val. När detta översätts till dialog och visuell berättelse blir det för mycket exposition. För många scener där karaktärer förklarar istället för att visa. Bundle blir mindre smart detektiv och mer passiv åskådare i sitt eget mysterium.

Helena Bonham Carter blir seriens verkliga juvel

Men låt oss prata om det som verkligen fungerar: skådespelarna och framför allt Helena Bonham Carter. Hon spelar Lady Caterham, Bundles excentriska mor. Hon stjäl varenda scen hon är med i. Det märks att hon lärt känna sin egen karaktär och grävt i hennes inre kärna.

Mia McKenna-Bruce gör ett modigt jobb som Bundle men hon kämpar bitvis med manuset som aldrig riktigt låter henne vara den där frispråkiga, kvicka, unga kvinnan från boken. Martin Freeman som Superintendent Battle är solid, om än lite för igenkännbar från hans tidigare roller. 

LÄS OCKSÅ: Nu släpps Netflix Agatha Christie-mysterium – från skaparen av ”Broadchurch”

Klocksymbolikens briljans

Det mest fascinerande med De sju uren har alltid varit klocksymboliken och här lyckas serien faktiskt fånga något av den elegansen. Åtta klockor köps, åtta klockor placeras, men bara sju återfinns. Den saknade klockan blir inte bara en fysisk ledtråd utan en symbol för det som inte sägs. 

I takt med att Bundle lägger pusselbitarna på plats kring de sju uren blir det uppenbart att Christie skrev om tiden själv. Tiden som mätbar, kontrollerbar men också som något som alltid undflyr oss. Den saknade klockan, det saknade svaret. Varje ur representerar inte bara ett nummer utan en identitet och en roll i en större mekanism. 

En aningen bättre version

Det här är faktiskt andra försöket att få De sju uren till skärmen. På 80-talet gjorde man ett tappert försök men inte ens då lyckades man knäcka bokens inre utmaningar. Den här versionen är aningen bättre. Den är mer stilsäker och bättre spelad. Men kanske är det så att tredje gången blir gillt? Kanske behöver någon regissör i framtiden våga göra något radikalt annorlunda för att verkligen fånga Christies vision?

”Agatha Christies De sju uren” finns nu att streama på Netflix.

LÄS OCKSÅ: ”28 Years Later”-serien fortsätter med en av årets tveklöst bästa filmer

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ Filmtopp på Facebook.

Info om: Agatha Christies De sju uren